#0: tack JRSN för ännu ett stycke väldigt givande läsning!

#1 Ingen orsak! Jag är inte så aktiv i skrivandet just nu, men det beror på alla udda och lite jobbiga saker som sker i livet och i världen, i Coronakrisens spår. 🤦‍♂️ Kanske blir det snart bättre! 🌺

Som vanligt intressanta inlägg som jag läser med förtjusning!

Bibeln nämner-ända upp till 7de himlen och jag har funderat på detta. Tänkt det som utvecklingsstadier. Undrat över människor med stor konstnärlig skicklighet inom musik och konst. Var det Mozart som började komponera som 4 åring?

Jag kan känna att vi är som i en metamorfos i vår utveckling och tanken är både tröstande och skrämmande. Man känner sig ju aldrig riktigt färdig med livet, men att göra om det igen är inte heller så lockande som jag känner det.

Det jag kan känna mig ställd inför är den enorma ondska som finns hos människan att den aldrig sinar. Utan att dra upp exempel så är jag ställd inför detta. Jag har bara en enkel tanke om min himmel, en liten röd stuga, fladdrande sommargardiner, Syrenerna blommor och alla mina djur leker i solen, det doftar kaffe och jag är hemma. Det är himlen för mig. Tack för så fina inlägg och tankearbetet…Mvh/WL🌺

#3: jag tänker som du kring det som händer i världen, och det får mig att tänka på texten i Uno Svenningssons låt "Under ytan"…

Den är så fin! Det är märkligt med människor som haft det så svårt i livet men ändå kämpar för det goda och de som säger detsamma och däri tar sig rätten att plåga och skada och döda andra. Jag får inte ihop detta. Som du sår ska du skörda står det i Bibeln. Eller Karma som vissa säger-Karma är en bitch- men det stämmer inte i regel om man ser sig om. Hur skulle man komma förbi alla dessa saker man gjort även vid tankar om Reinkarnation? Haha nu är datorn full med mjöl, bakar och degen jäser. Vi stod utan bröd i morse. Jag är 70+, så det är inte att bara gå till butiken och köpa ett bröd…Mvh/WL🌺

#3 Tack! 🌺 Jag vill ändå tro att människan i sig själv är god, givmild, social och beredvillig att stötta andra. Men jorden har varit en tummelplats av olika intressen och människan har hamnat i kläm. Hon har utfört andras arbeten, tagit på sig andras tillkortakommanden och fört andras krig. Demoner har sått split, illusion och förvirring i hjärnan och utomjordiska falanger har använt människor såsom brickor i ett spel. Men den turbulenta tidsåldern går mot sitt slut; det finns hopp!

#5: ja, innehållet i den texten är verkligen "tillämpbart" på många av tillvarons olika områden.

Jag tror lite annorlunda, men som jag har skrivit förut så tror jag att allt beror mycket på vad vi har för förutfattade meningar om allt, vi får det vi är bekväma med.
Jag vet inget om någon undervärld, spännande läsning, men jag undrar lite över de där 2 åren du beskriver. När någon har dött så upplever jag att de finns i närheten i början och då är de som de var när de gick bort. 
Sen är de borta i några månader och då är de healade från världsliga ting och som jag ser det så har de gått upp i sitt högre jag, den allvetande delen av oss. 
Vårt rätta jag.
Första gången de visar sig så ser man dem som de såg ut när de gick bort men sedan visar de sig i 30 års åldern ungefär, som jag har upplevt det iaf.
Men som sagt, jag tror att vi alla ser och upplever olika.

Vad gäller "karma eller som man sår får man skörda".  Om man lever det här livet med rädsla i hjärtat så blir det en massa symtom på det. En massa otrevlig känslor och det kan ta sig mycket otrevlig uttryck, även elak på andra om man inte kan bearbeta det som gör ont inom en.
Pengar är ju en världslig trygghet som man kanske söker om man har en inombords otrygghet?!

Som man sår får man sköra.. Ja, om jag planterar en vacker trädgård så är det den jag får gå i. Om jag mejar ner hela trädgården så får jag gå i en öken…  Bildligt talat. Jag tror att om man har varit elak och girig osv hela livet så ligger man där på dödsbädden och vet att man har levt ett liv förgäves och sen får man med sig karman från det i nästa liv, förhoppningsvis lär man sig då.

Glömskan. Ja, om vi mindes vårt liv i högre dimensioner helt och fullt, hur många skulle orka leva jordelivet då?
Många spirituella slåss med det… Men ju mer balanserad man är desto mer tar man det med ett lugn, ta tillvara den här upplevelsen medan man är här.
Men visst känner vi alla en längtan ändå ibland när livet går extra hårt åt oss.

Jag har sett det själv!

Att man får ångest för saker när livet börjar ta slut. Då det är försent att ångra sig.Jag arbetade i vården så jag minns stunder då det kom fram saker man inte gjort upp med hos patienter.

När jag var 42 fick jag en NDU och fick under tre månader se mitt liv både stort och smått och fick möjlighet att bearbeta mitt liv.

Ångra, inse att jag gjorde fel.Man är ganska blind för sina fel och brister. Men det var en gåva att kunna ta itu med allt. Efter det kom en frid som var så stor som att drunkna i kärlek. Jag kallar det-Jesus-

Jag är inte sämre , eller var, än någon annan, men blind för när mina vågor slog in i andra. Pengar är ingen lockelse. En liten hund, mat för dagen och tak över huvudet så är jag nöjd.

Det du skrev om åldrar så har jag sett det också, min pappa dog då han var 83, men då jag såg honom efter en tid som jag kallar läkandets tid var han mellan 40-50 år , men då mamma nyss dött så var hon  fortfarande över 80 år då pappa kom igenom genom drömmen.

Han var helt levande, tuggade tuggummi, doftade som han gjorde, han hade en mjuk skinnjacka på sigi brunt och var så där snygg som bara han var.

.Kramen var så varm och han sade mitt smeknamn. Så var jag trygg, detsamma hände med min förra hund och min käraste väninna, nu väntar jag att min sista hund som jag älskat över alla gränser ska komma och hälsa på. Men kanske går det ej för alla tårar. Men jag väntar troget på hennes besök. Då blir jag kanske hel igen…Mvh/WL🌺

Precis..  Jättebra skrivet :)  

Ja, läkandets tid var ett bra ord. Ja, jag har lite svårt att sätta ålder på mina nära och kära som de såg ut sen, jag var ju liten när de var i den åldern. Men det kanske också är olika. 
Många spirituella och mediala människor skriver "så här är det". De glömmer att lägga till "för mig", för jag tror att det ser olika ut för oss alla.

Men har du någon uppfattning om hur långt "läkandets tid" är?
Kanske varierar det också, för oss alla. Kanske handlar mycket om att förlåta sig själv, det kan nästan vara svårast av allt, tror jag, kanske tar olika lång tid för alla.
Min pappa och farmor var iaf borta några månader efter att de gick bort innan de kom tillbaka som läkta och i balans.

Hoppas vovven kommer snart ❤️

#8 De 'två åren' efter döden är en period (för de som väljer det) att återhämta sig i ungefär samma typ av miljö som de lämnat, fast av andlig natur. Det är en världslig miljö med natur, städer, affärer, krogar med mera. Allt dock inriktat på aktiviteter som förknippas med 'världsligare ting': Mat och dryck, kärlek och sexualitet samt makt, ära och egendom. Det finns ingen skam eller förebråelser för de som väljer detta lite mer lättsamma livet efter döden. Men i denna undervärld eller underjord så förekommer inga högre andliga värden. Då är istället Himmelriket ett bättre val.

 #10

Jag skulle gissa på ca 2 år. Men det kan nog vara olika. Min förra hund kom snabbare. Kanske efter 0,5 år? Som det känns och det är bara min tanke så finns olika stadier av utveckling på andra sidan om vi kallar det så. Därav tiden. Men där finns inte tid på samma sätt som här.

Många har rädsla och ovilja mot att se sina brister och vill leva på som vanligt. Men om man är formbar går de olika stadierna fortare.

Det är väl pga hur man utvecklats på jorden. Att inse sammanhang och orsaker att saker blev som de blev. Många blir också väldigt överrumplade av att livet tar slut att de inte fått chansen att ändra sig. Sina tankar och handlingar mot andra.

Efter min pappa hade haft sin största stroke tränade han att skriva på uppdrag av vården . I början gick det kärvt. Men han fick i läxa att skriva vad som betytt mest i livet för honom. På plats ett var hans sommarhus, sedan mamma och på tredje plats vi barn. Så om han har möjlighet så är han där på torpet. Det var hans paradis och himmel och han var nöjd med det. Han hade ingen dröm om himlen.

Men han berättade en dag viskande för mig och min man, om då han fick en svår sjukdom då han var ca 50 år. Han åkte till sin konfirmationskyrka och gick ner på knä där han tog sin första nattvard. Han bad om hjälp att klara av sitt liv. Då gick det som ett glödgat svärd genom hans kropp och han upplevde något han inte kunde sätta ord på.

-Att vi ser allt dunkelt som i en spegel-som det står i Bibeln tror jag. Men hur allt hänger ihop och är den stora sanningen vet jag inte…Mvh/WL🌺

Intressant inlägg och intressanta kommentarer.

Känner att jag tillbringat mycket av min tid i (Empatisfären), har en historia som jag kan försöka berätta någon gång. Men tycker det är svårt att uttrycka mig bra. Du skriver bra och lättförståeligt. 

Glömskans barriär, fint beskrivet. Dina texter gör att jag minns upplevelser. Annars har jag många minnestekniker, många som bygger på associationer. Någon episod som följs av en annan.

#13 Vore kul om du vill berätta din historia vid tillfälle. Exakt hur du skriver spelar nog mindre roll. Vi har alla olika namn och beteckningar på saker och ting men det går i regel att lista ut vad man menar i alla fall. 👍

#13: jag vill också jättegärna läsa din historia.

Jag vill också läsa din historia! Mvh/WL🌺