Vi är nu inne på den tredje och sista delen av Universums dimensioner. I denna del rör vi oss långt ut mot det stora perspektivet. Svårighetsgraden ökar och även abstraktionsnivån. Vi har varit och botaniserat liksom 'inuti' andra väsen och upplevt dessa världar. Nu förflyttar vi oss alltmer ut mot rummets stora vidder. Men som vi skall se handlar det inte enbart om utrymmet utan även om hur detta utrymmer upplevs, perceptionen och 'kvalitén' av tillvaron. Det blir snart en aning tydligare.

Den yttre och den inre världen

En logisk följd av att meditera över den yttre tillvaron (Sinnevärlden) är insikten om att det även måste finnas en 'inre värld'. Den inre världen är förstås den Psykedeliska världen, även kallad för 'Tankevärlden' eller 'Drömvärlden'. Denna inre värld uppfattas ofta som en produkt av medvetandet, men den är i själva verket en helt oberoende tillvaro, dock med fundamentalt andra naturlagar. Den inre världen kan indelas i vår personliga tankevärld respektive den 'kollektiva tankevärlden', som i vårt fall handlar om jordklotets inre värld. Denna värld kan vi besöka eller leva i stadigvarande.

En kollektiv dimension?

Frågan är om följande är att betrakta som en dimensionsaspekt? Men kanske i alla fall. Det som jag avser är något som kan kallas 'Perspektivet'. Olika väsenden kan förnimma världen som 'individuell' eller 'kollektiv'. Det individuella perspektivet är vi bekanta med, när vi förnimmer utifrån en individ som är vi själva. Det kollektiva perspektivet är annorlunda. Där är vi mera att se såsom en 'flock', ett 'stim' eller en 'grupp'. Det är fortfarande en själ som styr kollektivet men väsendet är som sagt 'fragmenterat', uppdelat i enheter (som dock agerar som en helt fristående individ).

Provinsen

Kan livskvalitén vara olika beroende på vilken 'typ' av galax man bebor? Enligt mig skapas inte bara galaxer i par, de ges dessutom olika egenskaper vad gäller livets kvalité. Hälften av galaxerna består enligt mig av 'antimateria', där istället positiva laddningar snurrar runt kärnpartiklar av negativ laddning. Dessa galaxer har en högre grad av 'ordning' och begreppet lycka är mer uttalat. Saker och ting låter sig frambringas i rätt ordning, skapelsen är fulländad. Dessvärre måste vi konstatera att vi för närvarande lever i en kaotisk galax. Men utvecklingen går dock vidare mot högre existenser.

Rumsektorn

Vårt eget tomrum utgår från det 'vakuum' vari partiklar bildas ur energi. Detta vakuum består av små enheter som skapar en geometrisk struktur, en så kallad 'vakuumgeometri'. Men hur underligt det än kan låta så återkommer samma möster fast i makro-dimensionen (galaxhoparnas värld). De gigantiska strukturer som kallas galaxer häftar vid varandra och bildar galaxhopar. Dessa galaxhopar skapar i sin tur strängar som bildar liksom ett enormt nätverk i rymden. Utrymmet mellan strängarna är mestadels tomt och tar formen av jättelika 'bubblor', jag kallar dessa för 'Hyperbubblor'. 

Det är hyperbubblorna som antar samma geometriska strukturer som vårt eget vakuum. Hyperbubblornas geometri bildar ett nytt enormt superuniversum, en dimension där vi är obeskrivligt små. Som om detta inte vore nog existerar ännu två skikt av geometriska 'rum' ovanpå allting. Fyra 'vakuumrum' ligger ovanpå varandra i lager! Ju längre upp i hierarkin, desto mer 'subtila' blir dimensionerna.

Tidsområdet

Är det självklart att tiden alltid flödar i ett väsendes liv? Kanske inte, jag tänker mig att det finns en aspekt av tillvaron som mer tar form såsom 'stillbilder'. I en sådan dimension existerar dagar och nätter som vanligt. Dagen som gryr gör det dock i form av en detaljerad 3D-bild som på ett genialt sätt fångar 'kvintessensen' av dagen i fråga. Detta är en mycket kontemplativ existens där väsendet begrundar bilden utifrån, tar in den och filosoferar om dess innebörd och detaljer. Sedan följer en ny dag och en ny bild 'gryr' för väsendet. Bilden knyter i viss mån an till den tidigare.

Existensområdet

Det finns även en annan dimension där begreppet 'tid' är centralt. Vi lever ju som bekant i 'nuet', ett nu som hela tiden går in i nästa nu, så att en sekvens uppstår. Detta är så självklart för oss att vi knappt reflekterar över processen. I ett högre perspektiv så är våra liv förutbestämda. Vi upplever 'filmen om vårt liv'. Emellertid har vi en 'parallell själ' som upplever samma liv, fast i en annan infallsvinkel. Denna själ är vårt högre jag som agerar ledsagare, genom många livstider. Men medan vi ser vårt liv som en sekvens så ser vårt högre jag samma liv, fast 'simultant'. Detta väsen kan alltså ta in hela livsvägen på en gång. Detta ÄR enormt och ledsagaren är vår 'personlige Gud'.

Universalgestalten

Nu är vi vid den sista och mest fundamentala dimensionen. Denna bestämmer huruvida vi lever i den 'påtagliga världen' eller i den icke gripbara 'idévärlden'. Den påtagliga världen känner vi till eftersom vi lever i den. Den världen innefattar även 'det andliga', 'himlen' och 'drömvärlden', vilka trots att de är subtila ändå är mycket påtagliga. Idévärlden brukar kallas 'Tao' eller 'Enheten'. Att försöka beskriva den världen innebär problem. Tao utgör en 'mall' för allt skapat, ändå är den bortom allt det vi kan föreställa oss. Det är formlöst men rymmer alla former, bildlöst men bär på alla bilder. Det är inte ljust men inte heller mörkt. Vi söker det men finner det inte. Det är Tao! Men de som går in i Tao kommer dock tillbaka igen, vi vet bara inte när. Tao bevarar sina hemligheter.

Lyckades ni ta er igenom detta tankemaraton? Bara att gratulera! 🏆

Om inte, gå tillbaka till Del 1 och börja om. (Skojar bara) 😉