"Ljus och kärlek, ljus och kärlek!" Så hörs ibland hälsningar mellan människor, speciellt mellan personer inom 'New Age-rörelsen'. Sällan eller aldrig hör man; "Må mörkret skydda och bevara dig". För så är det; vi förknippar ljuset med det goda och mörkret med det onda. Men är detta en helt korrekt beskrivning? Kan det vara så att ljus och mörker är helt värdeneutrala begrepp?

Symboliken i ljus och mörker

Ljuset är troligen en urgammal symbol för upplysningen, sanningen, det goda, Gud. På samma sätt har vi lärt oss att mörkret representerar okunskap, det förljugna, ondskan, Djävulen. Men allt detta är liknelser; ljuset är inte gott i sig, lika lite som mörkrets väsen är ondska. Människan på jorden fruktar mörkret av tradition. Där kan faror dölja sig, faror som vi inte ser och som därför kan skada oss. Solen som steg upp om morgonen kom att symbolisera uppenbarandet av det fördolda. Med ljusets ankomst kunde vi hantera världen, strukturera den och etablera ordning.

Även om vi har dessa liknelser så kan de lura oss ibland. Ljus och mörker står endast för olika behov. Ljuset kan visa vägen men kan även blända oss så att vi inte ser. Mörkret kan dölja saker för oss men även skydda oss från faror. När vi går djupare är begreppen inte så enkla. Ondskan gömmer sig i mörkret, det har vi lärt oss. Men faktum är att den utstuderande ondskan även kan dölja sig i ljuset. Predikanten i lysande vita kläder och med en medryckande röst kan i smyg smida planer på att dra församlingen ned i fördärvet. Att blott se till det yttre är vanskligt.

Givetvis kan även godheten dölja sig för våra ögon. Vi möter kanske en person med anspråkslösa kläder och ett milt tal och tar därför ingen notis om denne. Vi är inställda på sinnebilden av riddaren i skinande rustning men ser blott en luffare, vi slår dövörat till. Godheten har ofta kraftfulla fiender, att dölja sig i dunklet kan vara en förutsättning för överlevnad. Den gode personen är sann, varken ljus eller mörk. Den gode personen lyser nog, men med ett inre ljus, ej synligt för den oinvigde. Den goda kraften slår inte i pukor och cymbaler men verkar ändå.

Rädslan för mörkret

Nästan alla föds vi med en rädsla för mörkret, det är det första vi måste övervinna. Men mörkret är skrämmande endast när ljuset är närvarande. När ljuset släcks så chockas vi först av ljusets frånvaro. Ljuset lever kvar på våra näthinnor och bländar oss för ett ögonblick. Det är först när ögonen vant sig som vi märker att mörkret inte är helt mörkt, det finns nyanser. Nästa uppenbarelse är att rädslan för mörkret försvunnit. Det var endast när ljuset i vår omedelbara omgivning gjorde oss varse om mörkret runt omkring som mörkret var skrämmande. Men när ljuset släcktes var vi inte utsatta längre. Vi hade blivit en del av mörkret och därmed även skyddade.

Hjärtats utstrålning

Nära släkt med godheten är 'kärleken'. Vi talar då inte om den jordiska kärleken utan om en djup och stark intuitiv kraft som strävar mot allas högsta bästa. Man skulle kunna säga att kärleken är intentionen, godheten är utförandet. Även kärlek är en typ av strålning men det är hjärtats utstrålning, även den osynlig för den som endast ser med jordiska ögon. Men även här måste vi undvika att fastna i liknelser. Kärleken må lysa milt och klart, men stundom är kärleken djup och mörk som oceanen. Den som är överöst av intryck kan behöva vila något, slå av på takten. Då är mörkret och stillheten kärlekens högsta form. Man är åter i grottan, tillbaka i moderlivet.