Jag tror biologi är 100% biologi, men till det kan man lägga till andliga trosföreställningar. Inget barn blir till utan ett ägg från en mor och en sädescell från en får. Arvsankagen, hälften av pappas gener och hälften av mammas gener ger en unik kombination som avgör både kroppen, intellekt, benägenhet till olika temperament och emotioner. Men förutom den vetenskapligt forskningsbara psykologiska konstitutionen kan man tro att personen har fått en övernaturlig ande ex en reinkarnation av en tidigare avliden person eller att Gud ger ett barn en särskild övernaturlig ande vid/före födelsen. Trosföreställningar kan dokumenteras, men deras sanningshalt kan inte bevisas vetenskapligt.

#1 Mycket lite av det jag skriver på den här sajten har en vetenskaplig prägel. 🙂

Skulle också säga att inget barn blir till utan ägg från en mor och en sädescell från en far. Tänker att det är så andligheten utrycker sig i materia, att biologi är andlighetens uttryck. Att vara en totalt fysisk person och bli till på ett totalt fysiskt sätt är alltså att vara andligt född.

Givetvis krävs ett ägg från en mor och en sädescell från en far. Det jag syftar på är att utomjordiska 'manipulationer' kanske äger rum, ändringar i DNA, utbyten och förflyttningar av celler mellan olika parter. Syftet; vem vet egentligen… 🤔

#4 

Det tvivlar jag på att skulle ske. Det är ju bara utifrån det mänskliga jaget och mänskliga förståndet som saker och ting är ofullkomliga, som delar in saker i rätt och fel och i gott och ont och som vill ha förändring. För gud är allt perfekt som det är, även vår ofullkomlighet. Därför ser jag heller inte vad det skulle finnas att manipulera. Det är som om skapelsen inte skulle vara nöjd med vad gud skaparen har skapat.

#5 Alla variationer av världar och tillstånd finns ju i Guds skapelse. Men det finns också en djup tradition av att försöka bistå och hjälpa de som inte nått så långt i utvecklingen. Även om det existerar ofullkomlighet så behöver man ju inte böja sig för detta som ett oundvikligt faktum.

#6 

Eller sen finns det bara en djup tradition av att försöka att ändra på människan till att bli till någonting annat än det hon är, för att hennes ofullkomlighet inte accepteras och för att de flesta inte vill böja sig inför detta som ett oundvikligt faktum. Men i vår dualistiska verklighet kan det goda bara existera om ondskan också gör det och ljus kan bara existera där även mörker finns. Den ena motpolen kan alltså inte existera utan den andra och därför finns det alla möjliga sorters människor som går på olika vägar och som lever olika liv. 

En verklighet där endast kärlek och godhet råder kan inte finnas till, för så fort det onda försvinner försvinner även det goda, men egentligen försvinner allt, dvs hela den dualistiska verkligheten, hela universumet.  Det är med andra ord, ofullkomligheterna som gör vår dimension som vi lever i komplett. Alltså till en helt perfekt konstruerad verklighet.

#7 Jag förstår vad du säger men håller inte med helt och fullt. Tror att det existerar ideala världar i olika grader av fullkomning. För att nämna ett exempel så menar jag att det finns världar som inte har födelse och död på samma sätt som vi känner det. I dessa världar materialiseras växter, djur och människor direkt till sin fulländade form. När deras tid är ute upplöses de och försvinner, utan nedbrytning och död.

#8  

Jag skulle säga att det där är det som redan händer och sker, att när  vår tid är ute upplöses vi och försvinner utan nedbrytning och död. Det är bara kroppen som förmultnar och blir till mat åt maskarna, men vi är ju inte våra kroppar 🙂 I vår sanna gudomliga natur är vi alla redan i vår fulländade form.

Jag håller med dig FataMorgana att dualism är nog en förenkling, men jag tror både gott och ont verkligen existerar. Ex är våldtäkt ont även för den som aldrig upplevt kärleksfullt sex. Ondska förutsätter inte en god motpol utan är ond i sig själv. Det finns passager i den ursprungliga bibeln (gamla testamentet) som antyder att gud inte är dualistisk utan omfattar/förenar både gott och ont. (Men sen kom kristendomen och hittade på en dualism mellan gud vs djävul) Här är ett ex att gud först gör ont (storm) och sedan gott (räddning i hamn), att gud är upphov både till ont och gott: "Andra for på skepp över havet och drev handel på de stora vattnen. De såg Herrens verk, hans under i havets djup. Han befallde, och en storm blåste upp, som fick vågorna att gå höga. De kastades mot himlen och mot djupen, modet svek dem i faran. De vinglade och raglade som druckna, deras färdighet var till ingen nytta. Då ropade de till Herren i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål. Han stillade stormen, och vågorna tystnade. De gladdes när det blev lugnt, han lät dem nå hamnen de ville till. De skall tacka Herren för hans godhet, hans underbara gärningar mot människor, de skall lovsjunga honom i tempelskaran och prisa honom i de äldstes krets." Psaltaren 107:23‭-‬32 B2000 https://bible.com/bible/154/psa.107.23-32.B2000 I kabbalan är en tanke att om man gör gott, blir man ett redskap för Gud att göra ont/straffa men gör man gott öppnar man upp för att gud ska kunna välsigna världen. Människan har fritt val och kan göra både ont och gott, precis som gud som skapade oss till sin avbild. Trots detta är det bättre att göra gott.

Skulle vara att den som gör ont blir ett redskap för Gud att göra ont/straffa och gör man gott blir man ett redskap för Gud att göra gott, inte som jag råkade posta.

#10  

Nu beskriver du den dualistiska tillvaron och hur den fungerar, att en våldtäkt är ont även för den som aldrig upplevt kärleksfullt sex och att ondska inte förutsätter en god motpol utan är ond i sig själv.  Men ondskan i sig själv är motpolen till det goda i sig själv. 

Mina inlägg syftar inte på hur någon uppfattar en viss gärning, utan att existensen av det onda förutsätter existensen av det goda. Skulle det inte vara möjligt att göra goda gärningar skulle det heller inte vara möjligt att göra onda gärningar.

Jag håller med om att gud inte är dualistisk och att gud förenar både gott och ont. Där både gott och ont är förenat finnas varken det ena eller det andra kvar. Det är verkligheten för mig, det förenade tillståndet, där varken gott eller ont råder. Vår dualistiska tillvaro är för mig bara en illusion som vi lever tillsammans.

FataMorgana, när jag skrev att allt kommer från Gud, gott såväl som ont, då är jag inte alls dualist! Jag tycker din ståndpunkt liknar den daoistiska dualismen. Från wikipedia: "I ostasiatisk dualism är det ofta fråga om konflikter i samverkan, vilket är nödvändigt för balans och harmoni. Det mest kända exemplet finns i det kinesiska yin och yang. Även här finns en motsättning mellan ljus och mörker, etc, men en del av yin finns i yang och en del av yang finns i yin. Båda är nödvändiga och samverkar i den kosmiska harmonin." https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Dualism Din trosuppfattning att "Där både gott och ont är förenat finnas varken det ena eller det andra kvar" är en trosuppfattning som inte går att bevisa, lika lite som min trosuppfattning att allt, gott som ont, är förenat i ett, Gud, men det ondas kvalitet och det godas egenskaper upphäver inte varandra. Svart och vitt blir grått men världen är inte en gråskala. Vi skadar inte varandra genom att tro olika, bara genom våra handlingar. Tro som du vill.

#13 

Jag skrev inte att du är dualist (fast egentligen tänker jag att vi alla är dualister pga vårt förstånd, för att förståndet bara kan tänka dualistiskt ), utan att du beskriver den dualistiska tillvaron. Med det menar jag vår tillvaro här på jorden, där gott och ont, manligt och kvinnligt, svart och vitt, hett och kallt osv existerar. Här på jorden har allt sin motpol och därför kallar jag tillvaron här på jorden för vår dualistiska tillvaro. För mig är den här tillvaron dock bara en illusion. 

Du skrev att gud förenar gott och ont och jag skrev att jag håller med. Svart och vitt blir precis som du säger grått, alltså är det inte svart och vitt längre, utan grått. Men separerar man det och klyver det isär kan man göra svart och vitt av det igen och det är precis det som våra förstånd gör, klyver isär helheten, till gott och ont, till svart och vitt, till manligt och kvinnligt osv. Men förenat är det varken gott eller ont, svart eller vitt längre och därför tänker jag att gott och ont och alla andra dualiteter inte existerar på riktigt. För mig är det föreningen / Gud som är den sanna verkligheten och inte vår dualistiska tillvaro. 

Vad som gäller wikipedia artikeln förstår jag inte riktigt vad som menas med "konflikter i samverkan" och med "motsättning mellan ljus och mörker." Det är inte några konflikter och motsättninar mina inlägg syftar på, utan de syftar på att det är mörkret som är ljusets motpol och själva existensen av dessa. Konflikterna är bara människors reaktion på vissa dualiteter, men dualiteterna i sig har inga konflikter med varandra. Det är ju bara två olika sidor av en och samma sak. Saken har ju ingen konflikt med sig själv.  Mina inlägg syftar bara på att den ena motpolen inte kan existera utan den andra. För hur skulle man kunna säga att nu är det mörkt om ljuset inte fanns och hur skulle man kunna säga vad som är godhet om ondska inte fanns? Vad skulle göra något till gott? 

För mig är det här förresten ingen tro.

Ursäkta att jag inte följt med så noga i er diskussion. Det har varit lite snärjigt på den här fronten och jag har inte hunnit läsa kommentarerna ordentligt. 🤦‍♂️

Tack för förklaringarna, FataMorgana! Nu förstod jag bättre hur du menade. Är man inte i samma tradition är lätt att inte förstå eller tolka fel vad den andre menar.