Jag tror jag vet varför kontinenternas förskjutning kallas 'kontinentaldrift', det måste vara för att det är någon därute som driver med en. Teorin som sådan är rätt galen, för varför skulle kontinenter vara på drift, helt planlöst? Tanken är alltså att den enda urkontinenten, 'Pangaea', suttit som en 'mössa' på en vattentäckt jord. Sen, av någon mystisk anledning har denna storkontinent spruckit upp i dagens nuvarande kontinenter. Men orsaken då? Den då upphettade 'Manteln' skall av något outgrundligt skäl ha skjutit upp, just under 'mössan'.

Den expanderande jorden

Som tur är finns det en mycket mer logisk och konsekvent teori som presenterats av 'Neal Adams'. Han hävdar att jorden från början varit mindre i omfång och sedan expanderat. Jordens dåvarande skal täckte hela planeten men sprack upp som en följd av expansionen. Resultatet blev de kontinenter som vi ser idag, de har med andra ord kvar de huvudsakliga dragen av sin ursprungliga form. Den här typen av teorier tas förstås inte emot med öppna armar av vare sig vetenskapliga eller religiösa kretsar. Således går det inte att läsa ett ord om Neal Adams på exempelvis 'Wikipedia'. En avgörande fråga återstår dock; vad var det som gjorde att jorden började expandera?

En ny skapelseteori

Här får mina egna teorier träda in. Jag köper inte 'standardmodellen' av hur planeterna bildades. Denna går i korthet ut på att ett roterande gasmoln fanns kvar efter det att solen tändes. Ur detta gasmoln skall sedan planeterna ha kondencerats till sina nuvarande platser. Allt på en och samma gång, självklart för hundratals miljoners miljarders år sedan. Sedan dess antas ingenting av vikt ha hänt, kometer och asteroider är endast lite skräp som blev kvar i skapelseprocessen. Min teori går emellertid ut på att planeter anländer till solens närhet utifrån, närmare bestämt från det avlägsna 'skal' som omger solsystemet som en 'äppelformad' bubbla.

Två motverkande krafter verkar i förhållande till solen. Vår sol sänder kontinuerligt ut en ström av positivt laddade partiklar; alfapartiklar och protoner. Denna s.k. 'solvind' skapar en utåtriktad kraft som tenderar att trycka iväg materia utåt. Vid solvindens yttre gräns ansamlas en mängd stationära (stillastående) kroppar som varierar mycket i storlek. Denna yttre gräns benämns 'Oorts moln' och består av allt från gigantiska objekt i planetstorlek ner till asteroider, stenar och grus. Den motverkande kraften gentemot solvinden är självfallet gravitationen. Man kan därför säga att Oorts moln utgör balanspunkten mellan dessa båda motverkande krafter.

En planet blir till

Objekten i Oorts moln är som sagt stationära, de rör sig inte i förhållande till solen. Men yttre inverkan kan få något av dessa att knuffas in i riktning mot solen. Ibland fångas dessa in och etablerar en omloppsbana runt solen. Ett sådant objekt (en 'protoplanet') är inledningsvis helt kall. Men strålningen från solen och framför allt den nu närvarande gravitationen får objektet att värmas upp inifrån. Ett gastryck uppstår inuti denna nya planetkropp och den börjar långsamt att expandera samtidigt som ett hålrum uppstår i protoplanetens inre. Det omgivande planetskalet kan inte stå emot denna värmeansamling; skalet spricker upp, kontinenter bildas.

Vattenfaktorn

Fanns vattnet med från början? Nej, troligen har vattnet ansamlats efterhand. Det har kommit in i form av vätgas som reagerat med syre och bildat vatten (H2O). Vätgasmoln, såsom rester av stjärnbildning förekommer i hela Universum. Syre bildas av cyanobakterier, som genom fotosyntesen avger syre som biprodukt. Förekomsten av syre har sedan accelererat ansamlingen av vatten i och med interaktionen med vätgasmoln i rymden. I fråga om den nya planeten som just börjat expandera kommer vattnet förstås samlas i sprickbildningen mellan kontinenterna. Detta hjälper den glödande magman att stelna efterhand och bilda oceanernas bottnar. När slutar en protoplanet att expandera? Sannolikt uppstår ett jämviktsläge mellan gastrycket inifrån och den sammandragande gravitationen.

För mer detaljer om planetbildning: Läs även 'Den inre jorden'.