#0: Hej, intressant händelse. Eftersom det var en viskning så tror jag inte så mycket på ett platsminne. Ett platsminne är just att själva platsen minns en känslostark händelse som ägt rum, även om den händelsen i sig kan innefatta människor. Men här var det så specifikt en enskild röst som viskade. Om jag ska gissa, utan att göra en 'sittning' på just den här saken, så låter det som en platsbunden ande/själ som kanske råkat ut för att hans maka förolyckats på något sätt, antingen på stället eller på annan ort. Du verkar rätt medial så kanske kan du göra en 'meditation' och få reda på lite mer. Viskningar och röster är ovanligt, för det mesta brukar andar meddela sig med bilder och symboler. 🌼

#1: Ja, det där var enda gången jag faktiskt hörde nån viska, annars har det mest handlat om olika former av platsminnen, eller någon som "velat säga mig något" men inte rakt ut sagt vad.
En person kände jag av i skogen intill mitt hus, vad han ville var helt uppenbart, han ville bara bli ihågkommen. Jag berättade för min farmor att jag känt mig iakttagen i skogen av en "man i hatt" men hon skrattade bort det, några år senare fick jag veta att mannen i fråga var en "självspilling" som begravts en bit utanför skogen. När jag fick veta hans historia försvann han. Dock vill jag gärna att man märker ut var han ligger.

#2: Bra idé att märka ut platsen där han ligger. Kanske även göra en kort ceremoni och högtidlighålla hans minne. Även om det kanske räckte för honom att han blev 'sedd' så kan det vara bra med en bekräftelse i form av ett minnesmärke eller liknande. Så att själen kan få frid.

#3: Vi har faktiskt tänkt på att kontakta prästen och be honom hålla en begravningsceremoni för honom, tyvärr är intresset hos andra än mig och min familj svalt, det är som om en del bara försöker tysta ned vad som hände där och då… Det tycker jag är jättetråkigt.

#4: Om inte prästen kan eller vill så håll i ceremonin själva. Det går alldeles utmärkt. Antalet närvarande kan man inte styra över, det blir liksom som det blir och är bra så.

där är en väldigt väldigt fin tanke <3 räcker att bara du hedrar,det kommer från ditt hjärta..är det som gör det speciellt..är det som kallas kärlek oavsett hur det hände..tror även du hittar graven med hjälp av intuationen el så blir du visad.. det finns tacksamhet från mannens sida

#6: han slutade i alla fall att spöka när vi ”tog in honom i släkten” igen. Han ville nog inte vara självspillingen alla förnekade. Det är en sorglig historia, den om hur han dog.

Nu har jag i alla fall löst det med ”Önet”. Jag ställde en fråga: ”hur är det, varför vill du inte berätta?” Fick ett svar faktiskt: en viskning som nästan var som ett andetag som sa: ”skam”… Det måste ha med mentalvården att göra! Fel händelse då,dock intressant där

#7: och där skrev jag om fel event ja! Sorry 🙈

lol..gör inget..fick ett gott skratt iallafall =)

#9: Härligt att få någon att skratta i alla fall. Dock en spännande grej :P

Nu har det hänt grejer! Jag har pratat med några vänner jag har borta i Trondheim och en av dem sa att han också känt av någonting och att den här "mannen", som vi alla är eniga om att det är, brukar uppehålla sig kring Nidälven och då på tågstationen. Ständigt undrande när "hon" kommer hem. Kompisen här hade en teori om att mannen miste sin käresta någonstans i mitten av 1600-talet, han hade läst någonting om någon händelse, jag frågade inte så noga. Ibland kan han även se honom sitta och blicka österut, förmodligen väntar han på henne.
Ledsam historia om den nu stämmer.

Jag har bara sett ett enda spöke i mitt liv och han har ju som ni vet fått ro i och med att vi fick veta att han låg begravd där i skogen. Jag känner inte av honom längre efter det, Anders Persson, eller Per Andersson ska han ha hetat, mannen som fick sin efterblivne son att skjuta honom i bröstet. Det där är en historia jag nu kan nästan utantill, varför jag tror att mannen i skogen nu fått ro, men jag tycker fortfarande att han ska ha en minnessten. Jag funderar ibland på hur många sånadär "självspillingar" det ligger i skogarna och på andra ställen där ingen vet… Förmodligen fler än man tror. Kyrkan tyckte inte om folk som tog livet av sig, speciellt inte om man lurade sin son till det som han gjorde.

#11: Ja, en ledsam historia det där med 'Nidälvsmannen'. Tycker nog ni ska försöka hjälpa honom över till andra sidan, på ett eller annat sätt. Den av er som är mest medial kan väl hålla i ceremonin, eller om ni anlitar ett medium. Ett bra tips, när 'portalen' är öppen, är att kalla in hans fru eller hans kvinnliga vän, som kan möta upp honom. Så sker ofta spontant i ceremonier med att hjälpa andar. Om ni arbetar själva så tänk på att jobba med 'visualiseringar', dvs se för ert inre att mannen kommer. Visualisera sen att portalen öppnas och att kvinnan kommer och möter. Glöm inte att stänga portalen efteråt (ibland stängs den dock av sig själv).