Etikettermytologitraditionersägner
Läst 260 ggr
JRSN
2020-08-17, 11:43

En fasansfull historia

En berättelse i sagoform om orsaken till att planeten Jorden är så fruktansvärt traumatiserad och olycksförföljd, varför inget någonsin tycks bli bättre:

Sammankomsten

Den stora kristallsalen fylldes snabbt av män och kvinnor i vita strålande kläder, galaktiska rådets medlemmar hade samlats. Golvet liknade en svart spegel och väggarna var som en kupol av transparenta stenar. Stjärnljuset samlades, förstärktes och penetrerade allas hjärtan med milt ljus, här fanns inga dolda motiv.

Prins LeiLellan steg fram och lyfte handen till hälsning, han var sannerligen skön att skåda. Nu talade han. Alla lyssnade andäktigt och förväntansfullt, man kunde förvänta sig något enastående. ”Ärade församling,” började prinsen. ”Ni känner mina förtjänster och mina svagheter sedan begynnelsen. Därför vet ni också att jag inte uttalar mig förhastat, har jag något att säga finns även ett gott skäl.” Prinsen hejdade sig och betraktade åhörarna. Ingen rörde sig, tystnaden var fullständig.

Alla väntade på fortsättningen. ”Som ni vet lever vi i diminion, en av de lägre dimensionerna i Kosmos. Vi går aldrig helt fria från den mörka sidan, trots alla våra reformer och innovationer. En del av det svarta och plågsamma kommer alltid att bringa oss sorg och förstämdhet. Sålunda har vi alltid förutsatt att det måste förbli på det viset. Men här och nu vill jag förkunna någonting fantastiskt: Ondskan kan för evigt utplånas.” Åhörarna drog efter andan, tystnaden bröts. Det uppstod en oreda som var fullkomligt osannolik i denna höga skara.

Marskalk Sonodian steg fram och lade handen på den centrala rökfärgade stenen. Alla tystnade omedelbart, tog ett steg tillbaka med skammens rodnad på kinderna. Vad hade hänt, plötsligt hade de för ett ögonblick fallit tillbaka till en nivå jämförbar med energierna i den tredje dimensionen. Marskalken var uppenbarligen kvar i denna energi, han rasade. ”Så! Prins LeiLellan önskar ändra grundförutsättningarna för Kosmos, detta är oerhört! Vad är det som får prinsen att tro att fundamentala lagar kan ändras hur som helst?”

Prinsen, uppenbarligen förberedd på tumultet, var mycket lugn. ”Hör vad jag fått veta från våra främsta entarotologer och stjärntydare. Mycket udda händelser inom olika livsområden kommer att sammanfalla. En konjunktion som endast inträffar en gång på omaloner, etaoner och eoner. I utkanten av vår galax, i solsystemet Monmatia är en medlem av solklanen på ingående. Det blir en kollision och en planet kommer att dö och en annan skapas. Den senare skall kallas Jorden eller Ki, den kluvna.”

”Samtidigt, fortsatte prinsen, kommer Jorden slungas in i en ogynnsam meanda, en kosmisk virvelflod. Jorden, sårad i begynnelsen, blir även framgent olycksdrabbad i återkommande perioder. Slutligen sammanfaller även den karmiska cykeln med samma koordinat. Detta innebär att jorden blir som en magnet för en sällsam skara hopplösa, misslyckade, elaka och obstinata ök till människor. Detta står skrivet, det kan inte förändras.”

”Så mycket större anledning att skrida till undsättning då.” Det var Emarilla, Enros sköna mö av sol som hade uttalat sig, hon steg fram till mitten av salen. ”Jag har hört, ett bud har just kommit in. Ark Miguella, vår förkämpe har redan färdats till platsen, han önskar gripa in och om möjligt förhindra en katastrof.” ”Jag föreslår en annan lösning.” Prins LeiLellan avbröt henne inte men hon tystnade och han fortsatte. ”Detta är en unik möjlighet. Låt oss inte bekämpa denna ondska, låt oss förstärka den.” På nytt utbröt tumult i salen, det upphörde inte förrän LeiLellan själv lade sin hand på den centrala stenen. 

”Det är nu tid att ta ett modigt beslut. Låt all sorg och ondska som bringat oss sådan ledsnad falla ner på jorden. Vår galax kommer grönska och bli som en skimrande diamant. Namnet Vintergatan skall bli känt i oräkneliga kvadranter. Det svarta skall inte finnas mer och lyckan bli evig.” Den församlade skaran var mållös. ”Har du inte förbisett en detalj,” undrade en kvinna som kallades Simsisi. ”Jorden kommer att bli ett veritabelt helvete. Människorna kommer att leva i ständig dödsångest trots att de ständigt återföds till planeten. De kommer plåga, terrorisera och döda varandra samtidigt som de tror jorden vara en underbar plats. Schizofrenin blir total och alla kommer att gå under i sitt sökande efter mål och mening.”

”Förvisso är det ett problem för de själar som hamnar där,” erkände LeiLellan. ”Men tänk på fördelarna som merparten av galaxens invånare får åtnjuta. Jag har trots allt en lösning som förhindrar evig isolering. Vart tusende år av jordisk tid skall hundratusen själar friköpas från Jorden och återvända till den kosmiska gemenskapen. De skall dock inte kunna förtjäna sin frihet, snarare bör man likna det vid en företeelse som är välkänd i denna dimension, ett lotteri.”

Åhörarna betraktade LeiLellan medan han talade. Salen var konstruerad så att kristallerna i rummet fångade upp talarens energier och återspeglade dem i klara färger. När LeiLellan talade var ljuset obeskrivligt, nästan bländande. Ändå var färgerna han förmedlade inte helt transparenta. Det fanns något dunkelt över dem och de gled in i varandra liksom för att gömma sig. Fenomenet var helt nytt och många förundrade sig över det.

Ceremonin

Nu följde en tid av intensiv debatt, understödd av efterforskning, beräkningar och studier av astronomiska och astrologiska aspekter. I sju abkas pågick samtalen, i den åttonde steg prins LeiLellan slutligen fram, lade vänstra handen mot den centrala stenen och den högra mot sitt bröst. ”Följ mig nu i mitt beslut, sade LeiLellan. Avlägg en helig ed, en förbannelse över jorden men en evig välsignelse för vår älskade galax.” Prinsen höjde rösten. ”JERK- Jorden, ett rövhål i kosmos.” Den rökfärgade stenen glimmade till och lyste upp salen som en bekräftelse av eden.

Nu hade turen kommit till rådets övriga medlemmar. De tvekade. AnKellah, LeiLellans rådgivare, gick fram först, fler följde efter. Slutligen var rådets samtliga medlemmar framme. Det var trångt kring stenen men de lade alla sin hand på den. ”Jorden, ett rövhål i kosmos,” upprepade LeiLellan. ”Jorden, ett rövhål i kosmos,” mässade rådet. Stenen svarade, lyste upp som en nova och exploderade i ett skimmer av mikroskopiska kristaller.

Plötsligt var det som om ingen tyngd längre fjättrade deras kroppar, de var lätta som fjädrar. Alla föremåls skuggor försvann och ersattes av ett gyllene ljus. De såg sin egen sorg, saknad, mörker och oro lyfta som en dunkel örn, sväva bort i rymden och försvinna. En exstatisk glädje sprudlade genom dem som bubblor i ett glas. Som barn i paradiset skrek de rakt ut, dansade och hoppade. Ondskan var utplånad.

Men från djupet av djup, från den mörkaste avgrunden steg ett skri av ångest, vanmakt och djupaste förtvivlan upp. Det genomträngde rymder, nebulosor och de tätaste stjärnmoln och nådde ända in i det galaktiska rådets heliga sal. De hörde ropet, alla hörde det och de kände igen Ark Miguellas röst. Men de hade ingen plats för denna sorg, den fäste inte vid dem. Ropet lämnade dem och fördes vidare till platser som ingen känner. De var ju fria nu, det fanns så mycket att upptäcka på nytt. Det var festens och glädjens tid.

Epilog

Prins LeiLellans ord besannades. Vintergatan blev en pärla i rymden, ryktet om dess glans spred sig med överljushastighet. Nu gick en tid, tider och även en halv tid. Få mindes längre att det i galaxens periferi fanns en liten, dunkel planet vars inneboende själar led outsägliga kval, ibland utan att veta om det. Planeten tilläts inte dö, den var garanten för galaxens lycka, en mörk hemlighet, känd endast av de invigda.

Om LeiLellan var populär tidigare var han nu galaxens oomstridde regent. Hans popularitet visste inga gränser. Ofta sågs han sitta i sin stjärnbeströdda tron blickandes ut över evigheten. Inte någon gång fick regenten ont i ryggen, sådana världsliga problem var ett minne blott. Därför satt han just så när ett meddelande kom om att en extragalaktisk budbärare var på väg genom dumaslussen, gränsen till det yttre orena kosmos. En mottagningskommitté formades i all hast, budbäraren anlände.

Budbäraren steg vördsamt fram mot tronen. ”Ädle herre, jag kommer med ett ord direkt från väktaren av Kon Argib, tredje knutpunkten i kvadrant A14. Man är starkt oroad över Projekt JERK som ni på egen hand har lanserat. Ni bör veta att grannar i er omgivning, Andromeda, Magellan Major, Maffei samt medlemmar i Virgo har långt gångna planer att göra samma sak som ni, och göra sina galaxer lika strålande. Väktaren MimNagh låter därför fråga om ni fullt ut inser att ert handlande hotar stabiliteten i hela universum.”

Nu sammankallades det galaktiska rådet på nytt. Denna gång tog det mycket lång tid för sedan ondskan försvann fanns inget egentligt skäl att upprätthålla en rådsfunktion. Dock, rådets medlemmar lyssnade till nyheterna att deras tilltag nu började sprida sig runt i det kända kosmos. Rent instinktivt förstod de att detta innebar stora problem men de var inte ett dugg oroade och kände ingen skam. Sådana känslor var ju för evigt utrotade.

*  *  *

……………………………………
Sajtvärd: Andar, Änglar & Demoner / Knackningsterapi
                      Hemsida: www.astromantra.se/

  • Redigerat 2020-12-26, 11:58 av JRSN
Upp till toppen