Etiketteröversinnligtpersonlig-utvecklingevolutionandligt
Läst 818 ggr
[Andetag]
2020-05-01, 19:18

Hur håller ni tron vid liv?

Egentligen är jag kristen, men har också en fot i andligheten eftersom jag tror på den heliga anden, men jag undrar då jag själv ibland är en tvivlare hur ni håller er tro om det andliga vid liv?

Min tro är att det andliga ska spegla sig i vardagen, men kan ibland känna att känslan av det andliga är så avlägset när jag inte ser klart. Jag har inte en föreställning om att det ska kännas himmelskt för att det ska vara det, det finns mycket att fånga i de mindre ögonblicken när man interagerar med andra eller vistas i naturen. Det andliga finns överallt omkring oss, men jag känner det inte och då tvivlar jag.

Hur håller ni er tro om det andliga bortom vid liv?
Jag försöker minnas att jag främst är ande, men även det glömmer jag bort ibland.

  • Redigerat 2020-09-12, 16:08 av JRSN
JRSN
2020-05-01, 20:14
#1

#0 Personligen så växlar min 'visshet' från dag till dag, från situation till situation. Men då jag var väldigt sjuk, för några år sedan, så hade jag så starka upplevelser. Dessa har liksom bränt in en grundläggande övertygelse hos mig, något som finns kvar som en grundtrygghet även i tider av tvivel. Det gäller vissheten om ett liv på andra sidan, om återfödelse men även med vår eviga och oupplösliga förbindelse med Gud/Universum. Men det är en intressant tanke; att på ett medvetet sätt kunna 'växla perception' mellan jordemänniska och ande. Kanske kunde man med hjälp av någon visualisering, enklare komma i förbindelse med sin andekropp.

Nu säger visserligen de flesta att man inte skall 'sväva i det blå' utan leva sitt liv här på jorden. Men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Det vore bra om man på ett enkelt sätt kunde alternera mellan olika världar. Det jag själv gör om jag vill se eller förstå något på andra sidan är nog att försätta mig i självhypnos. Jag sitter i en bekväm fotölj och räknar ner mig från tio till noll. Musklerna slappnar av och jag upplever att tanken kan ta sig vart den vill. Om jag har ett mål är det lättare, då är det som att 'orten' i fråga dyker upp bara jag riktar uppmärksamheten dit.

……………………………………
Sajtvärd: Andar, Änglar & Demoner / Knackningsterapi
                      Hemsida: www.astromantra.se/

Dioramabyggare
2020-05-01, 20:55
#2

#0: jag var ateist fram till att jag var i 11-12-årsåldern, då jag kände av en ganska stark skoltrötthet. Det var under en mattelektion, och plötsligt kände jag en extremt stark längtan till djuren ute i skogen, och lika plötsligt "slogs" jag av tanken att "det måste finnas en intelligent ocj kärleksfull skapare "bakom" alla de olika livsformerna i naturen".

Via en bekant kom jag i kontakt med Svenska Kyrkans Ungdom, och jag var i närmare femton år engagerad i deras midsommarlägerverksamhet för konfirmander. "På olika vägar" började jag vackla i tron, och så kom jag i kontakt med en frikyrka i staden jag då bodde i. En kväll var jag på ett litet bönemöte tillsammans med några vänner hemma hos en ev dem, och på väg hem från henne var jag med om en märklig händelse där jag gick längs gatan… det kändes som att jag träffades av intensiv och behaglig värme, som om man står utanför en bastu där dörren är öppen.

Jag stannade och vände mig om för att se varifrån värmen kom, och då fick jag se en "supermåne" som var alldeles orange, och den såg större ut än den brukar. Det var då jag började utveckla en medialitet, och jag funderade mer och mer på hur jag skulle kunna "kombinera" min kristna tro med min medialitet utan att "göra Gud arg", men paradoxalt nog så har min kristna tro enbart vuxit efter den där kvällen. Så när jag vill möta Gud går jag ut i skogen, eller till en sjö, istället för till en kyrka.

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

[Andetag]
2020-05-02, 13:39
#3

Ni beskriver båda händelser som som vänt om er helt  och att ni sedan dess förblivit fasta i tron på det andliga. För mig var det aldrig så, förvisso har jag haft en del erfarenheter av vad jag tror är av andlig karaktär, men tydligen glömt då jag vacklar. Sjunka ner i en fåtölj, självhypnos, medialitet, jag vet inte om jag hade den förmågan att själv aktivt söka det andliga istället för att låta det vara som det är och ibland överraskas av någonting. Vad är en verklig upplevelse egentligen, när man inte vet?

JRSN
2020-05-02, 14:10
#4

#3 Det rationella tänkandet är mer ett hinder än en tillgång, åtminstone när det gäller andliga aspekter. Så vad är en verklig upplevelse? Svaret är att allting är en verklig upplevelse men att platsen (dimensionen) där upplevelsen är sann kan variera. Andliga upplevelser är ofta subtila, på gränsen till drömlika. Men man måste fråga sig varför man då hade den drömmen/visionen. Det finns ett syfte, även om man kanske inte ser det omedelbart. Att förnimma andliga fenomen är definitivt en träningssak; att liksom träna vänsterhjärnan att inte 'lägga sig i'. 🙂

……………………………………
Sajtvärd: Andar, Änglar & Demoner / Knackningsterapi
                      Hemsida: www.astromantra.se/

Dioramabyggare
2020-05-02, 16:00
#5

J#3: Jag håller med JRSN helt. Och min personliga definition på "verklig upplevelse" är "allting som hjärnan tar in och bearbetar, så väl som i vaket som i "drömmande" tillstånd", och som ibland dessutom kroppen "känner av", rent fysiskt. Ett exempel på det sistnämnda var jag för övrigt med om i natt, då jag skulle hämta ett par saker i sovrummet. Jag kände då av en "närvaro", eller en "varelse", som jag inte var helt trygg med, och när jag gick ut ur sovrummet så följde den där varelsen med mig, så påtagligt att jag hade rysningar i ryggen hela vägen ut från sovrummet.

JRSN
2020-05-02, 17:32
#6

#5 Är den närvaron densamma som du har stött på förut? ☝️

……………………………………
Sajtvärd: Andar, Änglar & Demoner / Knackningsterapi
                      Hemsida: www.astromantra.se/

Dioramabyggare
2020-05-02, 23:57
#7

#6: Ja, det tror jag i alla fall. Jag antar att det är en äldre man som har bott här tidigare, och som kanske dött "oväntat fort", kanske i badrummet. Jag har inte varit med om sådana här upplevelser på någon av de andra platser jag bott på.

JRSN
2020-05-03, 09:11
#8

#7 Kanske dags att hjälpa den äldre mannen komma vidare? 🎈

……………………………………
Sajtvärd: Andar, Änglar & Demoner / Knackningsterapi
                      Hemsida: www.astromantra.se/

[Átjek]
2020-05-03, 17:39
#9

Jag behöver inte hålla något till liv för det finns där med mig hela tiden och jag  har aldrig haft en tveksam stund tvärtom allt är levande hela tiden 🙂

[Andetag]
2020-05-04, 15:06
#10

#9 Intellektuellt känner eller "vet" jag att vi är ande, att det fysiska livet bara är tillfälligt, men sen kommer glömskan och tviveln igen. Jag kan ana vad som finns på andra sidan i ande, men jag kan inte riktigt föreställa mig det då jag fortfarande är i kroppen. Stundvis minns jag hur det är i ande, då vet jag att jag är troende, men det kommer och går.

[Vianca]
2020-05-04, 16:45
#11

Som du skriver Andetag. Det andliga finns överallt omkring oss, men jag känner det inte och då tvivlar jag. 

Jag tror att det är rätt så vanlig att man känner så. Varje dag är inte den andra lik, och det andliga är med oss,även i stunder då vi är upptagna med annat. Men varför ska vi känna av det andliga?🤫 räcker det inte med att det andliga bara finns överallt.🙂 Eller är det så att man vill att det andliga ska vara någonting utöver vardagen såsom någon slags bekräftelse eller trygghet för oss.

Ta dagen som den kommer och gör det bästa av den.❤️

[Andetag]
2020-05-04, 16:59
#12

#11 Det kanske räcker att veta att det andliga finns överallt, men det är lättare att säga att man tror när man ibland även kan känna det.

skina
2020-05-25, 14:39
#13

Som jag skrev till dig i en annan tråd, vissheten och tilltron måste bo i hjärtat och inte i tanken.
Den mänskliga hjärnan är fyrkantig och uppbyggd kring erfarenhet och traditioner. Vi har en pessimistisk liten röst från vårt undermedvetna som "snackar ner oss" hela tiden, tjatar om sådant den har blivit präglad med.
Om vi blev retade för att vi hade finnar i skolan så kan det undermedvetna tjata om att vi har ful hy varje gång vi försöker göra oss fina… 
Vi glömde en viktig persons födelsedag en gång så sen tjatar den där rösten om varenda födelsedag en månad innan, för att vi tog så illa vid oss, osv osv.
Vi måste komma ihåg att den där rösten/tanken/känslan inte alls behöver vara en sanning utan bara något vi har sparat i hårddisken/det undermedvetna.
Så behöver vi bara ta fram tanken, "ja, mamma fyller år om en månad, jag skriver present på handlingslistan så jag kommer ihåg"… Bort med den tanken..  
Så kommer dina tvivel. "ja, jag får tvivla. Jag kommer att göra det ibland, det är ingen fara. Jag är glad att gud finns med mig och ger mig styrka" eller vad som nu kan hjälpa dig.
Men jag tror alltså att det är just din rädsla för att känna tvivel som gör att det fortsätter att komma upp som en memorerad inspelning i det undermedvetna, ungefär :)  
Så släpp det bara och tillåt dig att känna tvivel ibland, det är fullt mänskligt och blir mindre ju äldre man är :)

Dioramabyggare
2020-05-25, 19:09
#14

#8: Bortsett från en händelse natten till igår (tror jag det var) har det varit lugnt. Jag kände av en "tung" energi i sovrummet, men då tände jag en lavendelrökelse och efter det var det lugnt igen. "Vem" det var som "var" i sovrummet vet jag inte, men det kändes inte som att det var den äldre mannen.

[Andetag]
2020-06-02, 20:43
#15

#13 Just nu håller jag på och skriver en novell som ska handla om någonting mer fantasirikt och jag kämpar. Jag menar inte att jag kämpar med min tro eller att det som är bortom är fantasi, mer att jag brottas med min andra hjärnhalva för att komma i kontakt med den ena. Tack för ditt inlägg. Jag ska bli äldre och förhoppningsvis också klokare.

Upp till toppen