Frågan är om man någonsin kan etablera den persolighet man önskar? Kan människan bli nöjd med sig själv så till den grad att hon slutar önska förändring av sin personlighet? Eller kanske ligger svaret i att acceptera sig själv och sin personlighet med precis alla de fel och brister som man  har för att kunna älska sig själv som den man verkligen är? Rädd att människan aldrig blir nöjd med sig själv annars.

#1 Bra frågor! Perfektionism är nog ingenting att sträva efter. Däremot kan jag tycka det är rimligt att försöka ta sig ur uppenbar 'dysfunktion', om så är fallet. Att jobba med att acceptera sig själv kan/bör man nog göra oavsett om man tycker sig vara 'klar' som människa eller inte. Livskvalitén blir säkerligen bättre och det kan ju inte vara fel! 🙂

#2  

Fast att jobba på sin acceptans vet jag inte om jag skulle kalla för dysfunktion. Tänker att det inte är så enkelt det heller, att acceptera sig själv fullt ut. För det mesta vill man ju bli bättre, finare, klokare, mer upplyst osv och aldrig är människan helt nöjd, utan alltid fortsätter hennes strävan på att bli det ännu lite till…. Hur många känner sig verkligen klara som människor?  Måste inte strävan på förändring upphöra eller med andra ord måste inte viljan att bli bättre, klokare och mer upplyst upphöra för att man ska kunna acceptera sig fullt ut? 🙂

Jag tror inte man kan uppnå någon form utav perfektionism för det kommer alltid finnas folk som är bättre än en själv på det ena eller andra, finns alltid folk som ser bättre ut, har bättre ekonomi, bättre vänskapskrets, bättre boende och listan kan göras lång. Men det finns knappast någon som har precis ALLT det där på samma gång. Det finns alltid saker du kommer att vara bättre på en någon annan. Därför går det ju inte att mäta sig mer andra. Hjärnan är lat och vill göra som den alltid har gjort. När vi är små så formas vi till dem personer vi är idag och det finns en väldigt bra bok som heter ” lev som du vill, inte som du lärt dig” Den handlar just om dom olika livsteman man utvecklar genom barndomen och sin genom sin omgivning. Nu är detta bara en kommentar från tomma intet men tyckte det var viktigt att poängtera att det alltid, alltid går att ändra sig och sitt sätt. Men frågan är - hur lätt är det att bibehålla den sidan? När man gått 20-25-30-35-40 år med samma mönster. Det är svårt. Men men hjälp kan man uppnå det och det är jag ett levande exempel på. Sen har ju alla olika förutsättningar och det får man inte glömma. Just individualiteten som folk lätt glömmer för att ens ego tar över. Alla är olika. Så jäkla ( ursäkta språket) olika så det går inte att säga si eller så. Det enda som med säkerhet är sant är att hjärnan kan programmeras om, med rätt hjälp och tro. Tro på att det fungerar.

Jag menar egentligen inte bättre än andra, ursäkta om jag var otydlig. Med människans strävan att bli bättre och klokare och allt det andra syftar jag alltså på att bli bättre och klokare än vad man redan är. I förhållande till sig själv alltså. Människans önskan att vela ändra på sig själv är ju ganska stor tänker jag. Det är ju Inget fel med kunskap och att vara klok. Men så länge hon vill ändra sig och etablera nya personligheter så kan hon ju inte vara helt så nöjd med sig själv, inte acceptera sig fullt ut, för den hon redan är.

Nejdå, det är nog jag som tänker för mycket bara. Jag har varit inne i dom här banorna stora delar av mitt liv och kämpat/kämpar fortfarande med att inte leva ur ett pessimistiskt sätt att se på saker. Därför vet jag hur svårt det är. Och är man en person där det snabbt växlar så blir det ännu svårare att hålla en röd tråd. Det är helt sant. Det är klurigt det där, med hur man fungerar och hur olika förutsättningar man har till att lyckas ”ändra” sig till ett bättre jag. Sen beror det nog på hur pass självmedveten man är också. Man kanske vet att det är på ett visst sätt men inte har tagit reda på varför. Då är det i princip omöjligt att röra om i grytan. Men alla kan med lite jäkla anamma😊

#6  

Ja jag har inte bara svårt att hålla tråden utan jag tappade den helt 😃. Ursäkta för det! Men vad är det som du menar att man kan? Bli så nöjd med sig själv att man slutar önska förändring av sin personlighet? Finns det inte alltid en morot dinglande framför näsan så länge önskan till förändring finns?

Hehe sånt händer mig jämt 😂 Nja jag menar mer att man någon gång kan nöja sig med den man är och slutar sträva efter något ”bättre” och sedan accepterar vissa saker man inte kan ändra på. Visst finns det alltid något man vill ha, något man borde ha, något att sukta efter. Men börjar man acceptera och prioritera det viktiga i livet ( allting är ju relativt ) så kan man stanna i nuet och det man önskar sig kan vara ett mål istället för ett begär. Sen tror jag vi människor är för avundsjuka på varandra och det ska jämföras hit och dit. Jag är inte rätt person och säga att man ska leva i acceptans för det har jag otroligt svårt med. Men om man bara gjorde det och var mer här och nu så tror jag alla begär och all girighet skulle försvinna lite…

Är inte säker men jag tror att acceptans och viljan till förändring är två skilda saker. Kanske har acceptans med självkänsla att göra medan viljan till förändring mera speglar självförtroendet. Dvs acceptansen gör att jag inte kräver prestation av mig själv för att få erkännande. Viljan till förändring gör att jag har kraften att förändra mig själv om jag väljer att gå den vägen, ett medvetet beslut. Dessa båda verkar nog simultant, i den bästa av världar.

#8    

Nu förstår jag vad du menar och jag håller helt och hållet med dig. Det är lite det jag menar, att om man bara skulle leva här och nu så skulle nog alla begär och girighet försvinna lite. Jobbade själv en gång i tiden väldigt mycket med mig själv och min utveckling till att bli en godare, visare och kärleksfullare människa. Men en gång insåg jag att duger precis som jag är, att jag redan då var god nog att inte vela en annan människa illa, att det inte finns någon gud som dömer ut mig för att jag är den jag är skapad till, dvs en människa med fel och brister. Det räcker gott med att upptäcka sina fel och brister och acceptera dem och har man upptäckt dem hos sig själv har man också lättare att acceptera andras fel och brister och kan sluta kräva förändring av andra.

#9  

Frågan är ju varför förändring behövs? Sitter man hemma på soffan och inte lyckas ta sig upp för att sköta sitt jobb krävs ju en viss förändring, javisst, för överlevnadens skull. Men annars, är det inte bara egot som vill ha förändring, egot som inte är nöjt med sig självt och som önskar sig vara något annat? Varför ska man följa egots önskningar?

Att inte lyckas ta sig upp låter ju inte bra. Då är det ju något som inte stämmer, tänker jag. Men då är ju situationen helt plötsligt annorlunda. Då handlar det inte om vad man vill längre utan som du skriver för överlevnads skull. Men ämnet var väl att man aldrig uppnår lycka pga man aldrig blir nöjd och det är ju en helt annan sak. Som jag skrev förut så tänker jag att allting är relativt och finns det då inget bättre att relatera till när det kommer till ” saker man vill ha ” Så är man väl typ nöjd. Jag tror som du säger att egot spelar in och att man försöker uppfylla dess önskningar. Men det är väl upp till var och en att göra det. Man behöver inte följa egots önskningar. Många gör inte det 😊 Nu känns det som om jag har tappar tråden helt här haha. Har adhd och väldigt svårt att hålla mig till ämnen ibland men jag har nog uttryckt mig och svarat på det du frågade😊

Ja det är två skilda ämnen, kanske var det jag som började skriva om annat eller sen vet jag inte vilket ämne som det egentligen var på tal om? Men så som du skriver tänker nog jag också. Sen får man ju gärna följa egots önskningar också. Det finns väl inga måsten. Huvudsaken vägen man följer gör en lycklig och får en att må bra. 🙂

Ja precis 😊 håller med dig fullt ut😊