Du som skriver så bra inlägg , både filosofiskt och andligt, jag har en liten fråga.

Men svara bara om du vill , har tid eller lust.

Idag är det precis en månad sedan jag fick avliva min älskade hund i en ålder på 14 år, hon var det finaste man kan tänka. Hon kunde allt och det värsta hon visste var om jag grät. Hon visste inte hur hon skulle trösta mig. En leksak, uppmuntran till lek, hon gullade med mig. Hon har gett mig mest av levande väsen.

Var är hon nu? Finns hon, jag söker i drömmar och tomheten står som spö i backen.

Jag går vår promenad varje dag på vingliga ben och vinglar hit och dit, hon var min styrlina. Jag är för gammal att skaffa något mer djur. Men det är ju bara henne jag vill ha från ett liv med många barn, barnbarn och djur.

Har djuren gemensamhetssjäl, finns en plats där de får vila ut från människors grymhet mot dom. Jag önskar henne den bästa av världar, dimensioner.

Vad tror du! Mvh/WL🌺

#1 Hejsan, Wonnalesan! Eftersom ni hade så pass nära relation, du och din hund, så skulle det förvåna mig om hon inte kommer och hälsar på så småningom. Kanske hon kommer i andeform, kanske via en dröm. Men jag känner inte till i detalj hur hundarnas himmel ter sig. Sannolikt delar vi dock himmel eftersom människan och hunden har så tajta förbindelser. Hundarnas tid i himmelen lär emellertid vara kortare eftersom deras liv är kortare (jämfört med oss).

Så ge det lite tid ska du se att det kommer något tecken från din vän. Vem vet, hon kan ha vissa saker att uträtta på den andra sidan innan hon kan ge sig tillkänna igen. Det är ju dock bara en månad sedan hon gick över. Visst finns det en gemensam själ även för hundar men deras individuella själar lever i högsta grad vidare. Om din hund väljer att återfödas vet vi ju inte men gissningsvis sker det då efter något drygt år eller så. Men det är aldrig för sent att etablera kontakt. Läs mer om några metoder här. 🌺❤️

Tack så hemskt mycket!

Det var ett bra svar och jag förstår hur du menar. Tack att du tog dig tid, en mycket fin egenskap. Det enda jag vill är att hon ska ha det bra! Jag får längta en tid till.

När allt är väldigt svårt med hälsan och annat så bär hoppet att vi ska ses igen.

Det kanske låter som jag aldrig förlorat något levande, men hundarna, föräldrarna, vänner , morföräldrar har redan vandrat över. men ingen har varit som hon.

Det märkligaste var att hon hittade mig och kanske gör hon det igen?

Vi levde 14 år , tajta varje sekund utom då jag var på sjukhus. Vi kände varandra utan och innan, vi behövde inget språk. Jag tror hon var en högt stående själ, inte bara för hon var min utan för att jag förstod det. Dagarna går, men det blir aldrig som då min käraste vän gick vid min sida.

Du skriver så intressanta inlägg , visa, kloka och tröstande, tack🌺…..Mvh/WL

Vet du vad WL. Det du beskriver om din kära hund, har jag exakt samma tankegångar när min kära katt gick bort.❤️

Min katt blev 17 år när den en dag bara försvann. Som jag letade, men hade på känn att katten hade lämnat jordelivet. efter någon dag så hade jag en sanndröm. Jag var och letade efter katten, strålande sol och katten låg ihop krupen på en äng som den sov. Och så vaknade jag till, tydde min dröm att blev tagen av en räv. för det fanns räv runt omkring där vi bor. och  till saken hör att katten hade blivit döv innan den försvann.

I samband med detta, kom ej ihåg dagarna. så var jag tvungen att gå på toa en natt, och där satt min katt vid ytterdörren och såg på mig. då förstod jag att katten inte levde längre.

Jag kände av min katt någon månad efteråt, men sen lättade allt. vi var som du WL oskiljaktiga.🌺

Att djuren går vidare som vi människor är för mig en självklarhet. men hur det går till har jag ingen aning om.❤️

Oj, vad detta inlägg berör mig JRSN.🙂

Vad kan inte ett fotografi berätta. Har ett stiligt foto och den föreställer min farmors mor. Taget kring förra sekelskiftet. och hade inte jag historien om henne, så hade det bara varit ett anonymt fotografi. Men nu hur känsloladdat som helst, när man vet av hennes livssituation. Brukar tänka på henne ibland, som att jag fanns i hennes närhet.❤️

Tack Vianca!

Så skönt att tänka att de finns där någonstans din fina katt och min vackra  guldfärgade Labrador flicka. När jag läste dina rader så kände jag- tänk att vi fick ha dessa små väsen hos oss, vilken gåva-. Så vackert skildrat av dig. Tack.

Angående stillbilder i en annan dimension så liknar det en NDU jag hade. Men det var mitt eget liv och episoder där jag gick fel som jag fick se. Man ursäktar sig själv bäst. Men där var sanningen som man inte kunde huka för. Jag fick be om förlåt till något större än mig själv. Men även frusna ögonblick finns i detta livet som nästan ger trauma som kommer igen och igen. Då min son slutade andas, då jag nästan frontalkrockade i ösregn och hade mm på min sida. Det tar tid innan dessa flashback lämnar hjärnan.

Det eviga livet är kanske en film som stannar, där finns ingen död, bara ljus , kärlek och harmoni. Där kanske våra älskade djur leker i solen , friska , unga och fulla av liv, som i dikten- Regnbågsbron- som tröstat många sörjande som förlorat sina kära djur.

JRSN skriver så tänkvärda inlägg, jag läser ofta om dom då och då. Starka och berörande inlägg…..Mvh/WL🐱❤️🐶🌺

Wonna och Vianca: Kul att inlägget väckte känslor! Det går dock aldrig på förhand att veta hur en text uppfattas. Mina inlägg spretar ju än åt det ena, än åt det andra hållet, men det vet ni säkert om vid det här laget. Ibland träffar man rätt. 🙂