Människan är välbekant med matematiska och geometriska aspekter av oändligheten. Matematiskt, som i en ändlös talserie. Geometriskt, som i en cirkel, en sfär eller slinga som går i 'loop'. Men i det fysiska rummet blir det genast svårare. Människan är inte bekväm med ett rum som utbreder sig i det oändliga, i alla riktningar. Det känns otryggt, ogripbart och bortom kontroll. Men kanske är detta endast en mental spärr som bör övervinnas. I själva verket är oändligheten en perfekt och genial lösning på ett svårt problem; existentialismens 'gourdiska knut'.

Bortom universums gräns

Vi vill gärna se universum som begränsat. Men den 'tänkta' gränsen skapar svårartade logiska problem. När en pil, till exempel, nått fram till gränsen för universum kan den ju inte bara försvinna. Enligt pilens inneboende natur så vill den fortsätta flyga utåt, utåt till vad då? Det enkla svaret är att det aldrig funnits någon gräns från början, det är bara människans natur som sätter gränser. Det fysiska universum är i sig självt utan slut, låter sig inte begränsas.

Det västerländska sinnet tycks präglat av elementet 'eld', en gnista som är utgångspunkten för all existens. Således känns teorin 'Big Bang' som ett fullt logiskt resonemang. Men varför skulle egentligen begreppet 'skapelse' kunna vara förknippat med en explosion, denna utåtriktade rörelse innebär snarare sönderfall och upplösning. Skapelse bör snarare associeras med sammandragning och kondensation. Detta dock endast i ett mycket begränsat, lokalt perspektiv.

Större och större teleskop

Försök har gjorts att med allt mer utvecklade teleskop försöka finna Big Bangs yttre gränsmarker. Detta har förstås inte lyckats. Nya bilder kommer in, och det man ser är galaxer och åter galaxer. Inte galaxer i något slags primärt skapelsestadium, som man kanske kunde förvänta sig. Nej, det man finner är en helt normal fördelning av materien. Med andra ord ser rymden ut i det närmaste exakt som i vår kosmiska närhet, några tecken på utvecklingsstadier syns inte.

Oändlighetens konsekvenser

När man, förr eller senare, accepterar universums oändliga natur, så uppstår några intressanta slutsatser. Till att börja med så finns inget 'centrum' för universum. Istället är centrum 'just där DU är'. Vi behöver inte längre vara förminskade till obetydliga varelser av en större massa. Oändligheten återupprättar människan och alla varelser till sin ursprungliga betydelsefulla status. Vi är inte bara perifera objekt, vi är faktiskt i centrum av allt som är.

Oändliga möjligheter

En annan hisnande konsekvens är att alla möjliga koncept och strukturer redan existerar, på någon plats i kosmos. Till exempel existerar det oändligt många exakta kopior av oss själva därute. Dessutom finns alla möjliga variationer av oss själva. Det enda som egentligen definierar vår gestaltning är vår unika 'själ', för vi kan dock bara vara på en plats samtidigt (om man bortser från utomkroppsliga fenomen). En intressant tanke; att genomföra 'tidsresor' är kanske endast att själsligen förflytta sig till ett annat 'tillstånd', till en annan jord som i all väsentligt är på pricken lik vår egen. Men vad är egentligen 'vår' jord. Har begreppet tid och plats någon märkbar betydelse över huvud taget?

Kontentan är att begreppet 'tid och rum' avkläds sin gamla status. Det blir inte längre så intressant var och när jag är, utan snarare HUR jag är. Hur jag definierar mig själv blir viktigare än var och när jag befinner mig. Och det är tanken som genererar materien, inte tvärt om. Med tanken strukturerar vi vår värld, och materien måste följa efter.