2019-11-14 08:14 #0 av: JRSN

Landade människan på Månen år 1969 som vi fått lära oss, och som många av oss själva såg på Tv? Mitt lite tråkiga och diplomatiska svar på frågan är; 'både ja och nej'. Min uppfattning är att vi inte hade adekvat teknik att utföra ett sådant företag på 60-talet. Men propagandamässigt så skulle ju resan bara genomföras, i fantasin eller på riktigt, det spelade ingen roll. Men inte så långt senare så skulle en helt annan teknologi komma i ljuset. Med hjälp av den tror jag människan åkte till Månen, denna gång emellertid helt i skymundan.

Problemen hopar sig

Initialt så tror jag att planen verkligen var att resa till månen, i ett fysiskt rymdskepp. Men problemen var allt för många. Månlandaren blev instabil och opålitlig, testflygningarna hann aldrig slutföras. Bränslet för raketen Apollo 11 var tillräckligt för att föra upp raketen i omloppsbana. Sedan behövde bränsletankarna fyllas på nytt, men sådana anläggningar fanns inte på den tiden. Det visade sig så småningom att de magnetiska zonerna runt jorden (Van Allen-bältena) utgjorde livsfarliga strålbarriärer för den som kom för högt upp i atmosfären. Tjocka lager med bly skulle behövas för att bromsa in den kosmiska strålningen, men den vikten var alltför hög.

En rymdsaltomortal

Det man inte har i benen får man ha i huvudet. Tekniken blev för komplicerad men varför inte genomföra en 'simulering' i stället, resultatet kunde bli lika bra om inte bättre och folket skulle aldrig märka skillnaden. Projektet drar igång, en avancerad studioinspelning iscensätts och en genomförd månlandning utförs i studio och i ökenmiljö. Filmen 'Capricorn One' ger en fingervisning om hur hela företaget kunde föras i land. En komplett modell av Månen konstrueras också vilket ger möjlighet till avancerade 'åkningar' med kameran över månlandskapet.

En ny teknik

Redan i slutet av andra världskriget börjar Nazityskland experimentera med antigravitationella farkoster. Och under det kalla kriget fortsätter USA att förfina tekniken. Det görs 'back-engineering' på krashade 'flygande tefat' och mycket tveksamma (oetiska) förhandlingar görs med den utomjordiska arten kallad 'de grå'. Resultatet blir sannolikt att USA etablerar sin egen flotta av antigravitationella farkoster. Detta öppnar i sin tur upp för ett utökat rymdprogram. 'G-farkosterna' har nämligen egenskapen att skapa ett kraftfält runt omkring det aktuella rymdskeppet. Fältet stöter effektivt bort inkommande partiklar och ingen skadlig strålning tas emot.

Till månen, del 2

Nu finns möjligheten plötsligt att nå Månen (och andra planeter) utan risk för strålning och med betydligt kortare restid. Nya månprojekt startas upp och sannolikt kommer man även fram och kan landa. Men som man redan konstaterat med obemannade sonder så är Månen redan 'inmutad', andra har kommit dit först. Genom någon 'kontakt' så får man veta att Månen är 'off-limits', människan har inte rätt att vistas där. Eftersom Månen urspungligen varit en del av 'Nibiru' (jordens tvillingplanet) så hör den tveklöst till 'Anu', våra förfäder och skapare. Följden blir att 'projekt Månen' överges. Istället läggs fokus om till en kolonisation av planeten Mars. Enorma kupoler uppförs med utomjordisk hjälp. Utdragna krig startas mot Marsinvånare, residerande under ytan.