2019-10-29 16:34 #0 av: JRSN

Någonting är fundamentalt på tok med tiden vi lever i. Det är lite svårt att beskriva men jag ska försöka. Det finns liksom inga ideal att sträva efter längre, inga kollektiva mål som vi försöker att uppnå. Dagarna kommer och passerar men lämnar inga avtryck efter sig. För några år sedan var det annorlunda. Det fanns ett antal projekt som hade skapats i stor och i liten skala. Dessa projekt löpte i korta tidsperioder eller i längre. En del bara några få dagar, andra i månader, år eller årtionden. Vad finns idag? Projekten har sinat ut till nästan ingenting!

Livsleda eller apokalyps?

Har tiden själv en agenda som skall klaras av inom en viss tidsperiod? Närmar vi oss slutet av en sådan period varvid 'projekten' håller på att sina ut? Är den inre tomheten som många upplever just en bekräftelse av att inte så mycket finns att 'upptäcka' mer i den här perioden? Kanske har närvaron av så många ouppklarade projekt, i stort och i smått, fått oss att känna oss närvarande och delaktiga i livet. Men nu, när projekten börjar bli färre så får vi nästan panik. Många tror att de är deprimerade, men kanske är det frånvaron av uppgifter som är problemet.

Avtagande projektkurvor

En början och ett slut

När vi ger oss in i någonting så är vi ofta exalterade. Det kan gälla ett sällskapsspel, en teaterföreställning, en utflykt, ett arbetsprojekt, ett sportevenemang eller vad som helst. Början är spännande, fortsättningen engagerande, avslutningen lite sorgsen och slutet ganska abrupt. Så är det med alla aktiviteter i livet, de är mycket intensiva i början men mot slutet avtar engagemanget och det mesta sker med slentrian och på rutin. I bilden ovan ser vi hur projektkurvorna var täta under år 2000 men att de nu nästan avtagit nära år 2020.

Den nya framtiden

Ingenting tar bara slut utan fortsättning, världen fungerar inte så. Men möjligen är det vår innevarande tid som håller på att rinna ut. Därav upplever vi slentrian, leda och tomhet. Men när vår tidsålder når sin kulmen så måste något annat träda in i dess ställe. Det gamla har vi slitit ut; böjt, tänjt, vridit och sållat på alla tänkbara och otänkbara sätt. Vi har rest överallt, ätit allt som finns att äta, gått på alla tänkbara evenemang som har ett namn och trampat alla stigar tillgängliga. Nu måste något nytt materialisera sig. Vad kan detta nya bestå i?

Kanske handlar det om att återvända till det enkla och jordnära. Att återigen sätta potatis och lök, se dem växa upp och bli till mat. Att återinföra häst och vagn som transport- och kommunikationsmedel. Att börja umgås med varandra igen, utan digitala plattformar. Att spela och lyssna på riktig musik igen, att se på levande teater hellre än att gå på bio. Men, att trots allt hitta en balans mellan gammal och ny teknik. Att på ett harmoniskt sätt förena det bästa av det gamla med det bästa av det nya. Att helt enkelt generera en ny levande tidsålder.