2019-10-24 16:56 #0 av: JRSN

När meningen med livet kommer på tal så brukar de flesta syfta på meningen för en själv, den individuella människan. Men det jag skulle vilja ta upp är en slags tidlös objektiv mening, som ligger utanför den subjektiva upplevelsen. Kan en sådan mening existera, dvs ett slags syfte för existensen i sig? Detta är jag fullkomligt övertygad om, en absolut förutsättning är förstås att livet och medvetandet fortsätter efter döden.

Utveckling

Det finns en drivande kraft i Universum, den kallas 'utveckling'. Alla väsen behöver växa och expandera sitt medvetande. Därigenom bryter de igenom ramarna för sin befintliga världsbild. Något nytt öppnas upp, nya erfarenheter etableras. Väsendet blir något mer än vad det var förut. Ibland sker ett plötsligt språng i utvecklingen, väsendet har kommit till ett trappsteg och behöver häva sig upp till en helt ny dimension.

Vägen är målet

Meningen med livet ligger i själva avancemanget mot nya mål. Färden på avancemangets väg skapar en känsla och denna känsla är lycka. När vi sakta men kontinuerligt färdas framåt upplever vi lycka, när vi stagnerar och inte kommer vidare upplever vi olycka. Det handlar förstås inte om att färdas i fysisk bemärkelse. Den resan vi talar om är en mental resa, att vidga våra vyer och upptäcka 'vita områden' på kartan. Det som vidgas i den processen är i själva verket vår själsaura. Denna aura växer och expanderar när vi inser nya sanningar.

Förvandlingscykler

Men vad är framåt och vad är bakåt på färden, vad är parametrarna för framgång eller fiasko? Detta styrs i själva verket genom en osynlig 'mall' för Kosmos. Jag kallar denna mall för 'förvandlingscykler'. Dessa cykler beskriver i detalj var vi befinner oss, som i ett stort kugghjul. Hjulets många ekrar är egenskaper och betingelser i våra liv. De definierar vilket slags väsen vi är just nu, vilket kön vi tillhör, vilken personlighet vi har och vilken mognadsfas vi befinner oss i. Men cyklerna avgör även vilken 'rymd' vi hör till, vilken dimension, vilket tillvaroplan och vilken typ av 'tid' vi upplever, in i minsta detalj.

Förvandlingscyklerna är så beskaffade att allting ryms där. Existens följs av icke-existens. Mörker följs av ljus, stort följs av litet, ande följs av materia. Hela den gigantiska cykeln biter liksom sig själv i svansen. När vi avancerat så långt att vi kommit upp till supergalaxhopar i storlek så börjar processen om, praktiskt taget omärkligt. För det stora liknar det lilla och tvärt om. Från att ha varit den största av alla existenser så tar vi det omärkliga steget ner till det minsta av minsta. Vi blir en mikroenhet i självaste tomrummet, i vakuum. Och så börjar processen om igen och medvetandet börjar åter igen expandera.

Men livsledan då?

Finns inte risken att existensen 'sliter ut oss', att vi drabbas av slentrian och livsleda? Inte i det stora perspektivet, för Universum rymmer alla möjligheter. De gudomliga förvandlingscyklerna är i själva verket gjorda så att vi ständigt finner ny inspiration. Dessutom finns inlagda perioder av absolut omedvetande, där vi inte upplever något alls. Förvandlingscyklerna är i sanning en gudomlig plan för vår existens. Och våra livsperioder (livstider) följer även de samma plan. Om/när vi kan se raden av våra livstider i en sekvens så ser vi också tanken bakom varje enskilt liv. Olyckliga öden existerar endast sett i ett mycket kort perspektiv.

Läs här för en fördjupning i 'förvandlingscykler'.