2019-09-09 04:37 #0 av: JRSN

Vissa händelser är något utöver det vanliga, de biter sig fast i minnet. Tycker det bekräftar att tillvaron inte är statisk och slentrianmässig utan snarare har en mystik över sig. Händelser av det slaget kan bli upptakten till nya riktningar i livet. Man får en 'morot', ett incitament, att betrakta eller utforska någonting som man normalt sett inte skulle gjort. Kanske handlar det om att 'högre makter' vill initiera dig i något speciellt.

Minne från 70-talet

Det börjar med att jag ligger hemma och är rejält sjuk i hög feber. Min mor (som aldrig varit särskilt smidig) vill att jag ändå ska gå upp och borsta tänderna. Jag protesterar för jag mår verkligen inte bra. Hon framhärdar dock i detta och jag kravlar väl upp till sist. Men febern och ansträngningen gör att jag kollapsar. Plötsligt ser jag mig utkastad långt ut i rymden där jag svävar fritt. Långt, långt därborta ser jag jorden som en liten boll i tomrummet. Tycker mig även se min 'silversträng', för detta var en form av ut-ur-kroppen-upplevelse. Sen faller jag tillbaka mot jorden, med magen först, armar och ben utsträckta, jag roterar under hela fallet. Så vaknar jag upp där på badrumsgolvet, där min mor, lite skamsen, håller upp mitt huvud. Jag får lägga mig igen.

Från 80-talet, med en duns

Under delar av 80-talet bor jag i en rätt illa medtagen lägenhet. Väggarna är tunna och porösa, när det blåser känns det som att vinden far rakt igenom. Jag trivs inte särskilt bra där. I vardagsrummet har jag monterat upp stora högtalare till stereon, som man hade då, så gott det nu gick. Detta är under en tid när jag studerar livet och Universums lagar ganska intensivt. Det är flera veckor senare och jag sover i rummet bredvid. Mitt i natten vaknar jag av en kraftig smäll: "BAM!!" Jag sätter mig upp spikrakt i sängen, det är en av högtalarna som lossat i sitt fäste och ramlat ner på golvet. Men just i det ögonblicket får den kraftiga dunsen mig att se klart. Jag inser med ens hur gravitationen fungerar! Naturligtvis försvinner insikten ganska direkt och jag vaknar. Men ändå; flera år senare löser jag faktiskt (enligt mig själv) gravitationens gåta. Jag förstår dess verkan.

Venustransiten på Gärdet

Jag tror att året är 2012. Det är stor uppståndelse pga att planeten Venus passerar framför solskivan. Detta anses ha stor symbolisk betydelse. En av de många evenemangen består i att genomföra en s.k. 'trumresa'. Man ligger avslappnad i gräset samtidigt som en ledare går runt och slår rytmiskt på en trumma. Avsikten är att man skall gå in i trance och uppleva något, få en andlig vision eller så. Och visst fungerar det, långt utöver alla förväntningar. Under trumresan får jag (inom mig) syn på en ståtlig Indian. Han har två fjädrar på huvudet och dansar vackert. Plötsligt tar mannen ett enormt språng och mitt i språnget transformeras indianen till en varg. Jag är helt förundrad över detta och förstår att det ligger en symbolik bakom. Kanske är vargen mitt totemdjur.