Personlig utveckling

Blygsel - Inifrån eller utifrån?

2019-08-24 16:00 #0 av: JRSN

Blyghet kan vara en förlamande känsla; den kan begränsa ditt liv, hindra din utveckling och hålla dig i ett mentalt fängelse. Men blyghet är bara detta; en känsla! Allt för mycket dålig forskning försöker framhålla blygheten som en genetisk faktor, en betingelse vi anses vara födda med och som vi måste dö med. Ok, låt oss anta bara för ett ögonblick att blyghet faktiskt ÄR en genetiskt betingad faktor. Även den föreställningen måste falla i bitar, för inte ens DNA är någonting hugget i sten. Vi är födda med en viss genetisk kod, men detta betyder inte att vi inte kan förändra den. Vi är den genetiska kodens herrar, inte dess slavar!

Förvärvade livsmönster

Blyghet är ett förvärvat mönster, en 'livstil' vi lär oss redan i unga år. Vi har lärt oss att vara slutna, att vara rädda, att inte möta andras blickar och definitivt inte tilltala någon som inte talar med oss först. Denna anormala slutenhet är något förvärvat, den kommer någonstans ifrån. Väldigt ofta är det våra föräldrar som, medvetet eller omedvetet överför sina rädslor på barnet. I svåra fall kan det till och med handla om regelrätta projiceringar; modern eller fadern kan inte hantera sina obearbetade känslor utan överför dem snabbt och galant på sina barn.

Känslor av blyghet kan visserligen vara nedärvda men om modern och fadern är harmoniska individer så kan de utan större svårigheter 'vända om' ett barn med problematiska 'blyghetsgener'. Maximal otur är förstås att ha dåliga blyghetsgener och dessutom föräldrar som inte kunnat lägga två strån i kors för att vända situationen. Men även då går det att träna upp den sociala förmågan, det tar kanske bara lite längre tid. Men viktigast i samanhanget är den grundläggande insikten; 'vi är inte vår blyghet'. Blyghet utgör endast temporära tillstånd.

Vikten av rollspel

Blyghet och förlägenhet är dock påtagliga tillstånd, det KÄNNS i kroppen när de sätter in. Man känner hjärtat gå upp i varv, man får en knut i magen, handflatorna blir blöta, munnen blir torr och talförmågan försvinner. Men det är trots allt bara känslor. Till råga på allt har dessa känslor väldigt lite med den faktiska situationen att göra, de står inte alls i proportion till den eventuella faran. Då är det värdefullt att kunna gå in i en spelad roll; en roll där vi är trygga, har god självkänsla och ett absolut orubbat självförtroende.

Men egentligen, vad är vår egen personlighet, innerst inne? Just det, en roll! Visserligen en roll vi spelat väldigt länge och är mästare på, men likafullt en roll. Varför kan vi då inte spela en annan roll, som ändå är vi själva? "Men då förändras ju vår personlighet", kanske någon invänder. Just precis, men skulle det vara så illa? Själen är den beständiga delen av vårt väsen, 'den som varsebliver'. Att gå in i en annan roll förändrar inte den vi är innerst inne. Vi har full frihet att modifiera vår personlighet till dess vi är helt nöjda.

Att få bukt med blygheten

Här är en enkel kur mot blyghet. När du står där i podiet och skall hålla tal inför hundratals åskådare och blyghetssymtomen bryter ut med full kraft. Tänk då så här: 'Jag känner blyghet men jag ÄR inte min blyghet. Åhörarna är ointresserade av min ångest, de vill höra vad jag har att säga'. Tänk dig in i rollen av en person som gillar att hålla tal. Gå in i karaktären av en tillitsfull, glad och modig person.

..........................................
Sajtvärd: Andar, änglar & demoner / Knackningsterapi
                      www.astromantra.se/

Anmäl
2019-08-24 16:15 #1 av: Carmarino

Håller inte riktigt med om att det är ett förvärvat mönster från föräldrarna. Jag var väldigt blyg som barn, medan min äldre bror däremot var väldigt social och pratade med alla han träffade. Eftersom vi hade samma föräldrar så var det inget de förde över till oss.

Min bror och jag var väldigt olika såtillvida att jag gärna drog mig undan och lekte för mig själv, medan han alltid var ute med kompisar. Jag hade visserligen också kompisar, men hade inget jättebehov av att träffa dem hela tiden.

Numera är jag inte blyg längre, men har fortfarande kvar behovet av att få vara ensam långa stunder.  Det märks nog inte så mycket, för när jag träffar folk så är jag väldigt social, men jag skulle aldrig orka med att hela tiden ha folk omkring mig. Stora fester och sammankomster är inget för mig, även om jag kan tycka att det är trevligt några timmar. Sedan vill jag bara hem, oavsett hur trevligt sällskapet är.

Om jag bjuder hem någon så är det högst 3-4 stycken vänner, och då blir det bara fika, inga middagar. Tycker det är jättetrevligt, men bara några gånger om året och bara några timmar åt gången.

För många år sedan gjorde jag frigörande andning. Till min stora förvåning kom det då fram att jag inte alls ville gå ner på jorden den här gången, och det tog lång tid innan jag förenade mig helt med kroppen. Fram till ca två års ålder var jag mer utanför kroppen än i den. Min mors kommentar när jag berättade för henne var "jaså, var det därför du var så lugn och stilla". Glad

Min bror var en riktigt "vildbasare", så min mor tyckte det var väldigt skönt att inte jag också var det. Hon berättade att hon kunde sätta mig i babysittern med ett kex i handen. Det satt jag sedan och tittade på i ett par timmar. Skrattar Skulle tro att det var när jag inte var närvarande i kroppen.

¡ɹnʇɐuƃıs ɯos uǝp ɐɥ ɥɔo uǝʇxǝʇ ɹäɥ uǝp ɐɹǝıdoʞ ʇʇɐ ɹöɟ ɹɐlʞ åsʞɔo uɐʇn ʇɹɐɯs ɐɹɐq ǝʇuı np ɹä ɹäɥ ʇǝp ɐsä1 np uɐʞ

Anmäl
2019-08-24 16:28 #2 av: Vianca

Jag brukar möta personer som har ett stort ego. Och verkar så självsäkra ,men innerst inne så lyser deras osäkerhet igenom. Som dom skickligt döljer bakom sin mask.

Jag är själv osäker och blyg av mig och jobbar med min självkänsla innifrån. Tror att det är den sanna vägen att gå. Brukar möta mitt inre med det yttre som är så tomt och genomskinligt.

Våga vara den du är, då är du sann mot dig själv och andra personer.

Anmäl
2019-08-24 19:03 #3 av: JRSN

#1 Bra synpunkt, samma föräldrar men olika utfall på barnen borde ju peka på att föräldrarnas inflytande på blygheten inte är den tongivande faktorn. Men är det verkligen så att föräldrarna behandlar sina barn helt lika, är inte helt säker på det.

Sen är det många faktorer som spelar in; statusen på DNA spelar nog en viss roll i sammanhanget. Även kanske våra minnen och erfarenheter från tidigare liv, vem vet. Huvudsaken är nog att vi kan förändra tillståndet, om det är ett hinder för oss.

Som barn förstod jag inte det där med att äta, tyckte det var onödigt. Jag var helt enkelt inte hungrig men föräldrarna fick förstås panik. Så småningom kom jag ändå igång med maten (men det är fortfarande ingen prioriterad fråga för mig). Glad

..........................................
Sajtvärd: Andar, änglar & demoner / Knackningsterapi
                      www.astromantra.se/

Anmäl
2019-08-24 19:09 #4 av: JRSN

#2 Ja, kampen mot en förbättrad självkänsla känns som en livsuppgift. Tycker att jag kommit en bit på vägen men det är nog något jag ständigt får hålla på med. Har nyligen upptäckt tekniken EFT (Emotional Freedom Technique). En enkel och verkningsfull metod där man knackar på sig själv (akupunkter). Enda kruxet är som vanligt; man måste göra det i praktiken! Yrar

..........................................
Sajtvärd: Andar, änglar & demoner / Knackningsterapi
                      www.astromantra.se/

Anmäl
2019-08-24 19:54 #5 av: Vianca

#1 jag precis likadan som du när det gäller fester och större sammankomster. Det är så mycket energier i luften, så det blir jobbigt. Man tar in mycket intryck så man orkar inte med det helt enkelt.

#4 Det var en ny metod som jag ska kika på.

Anmäl
2019-08-25 18:01 #6 av: wildfire

Det här med blygsel  är väldigt individuellt en del kan ha det med sig genetiskt andra inte där dom kan ha blivit påverkade i sin uppväxt av föräldrar och sin omgivning.

Jag har läst mycket psykologi genom åren och sett hur olika saker kan vara  från person till person och här är vi alla bara människa när allt kommer omkring och en del får inte ge utlopp för den dom är inuti vilket kan sätta spår i en människa genom det hela vuxna livet.

Det kan vara föräldrar som sätter gränser för sina barn och överför sig på dom så pass dom blir osäkra som individer och intar en narcissistisk personlighetsstörning  född av en förälder och då har vi med ett allvar att göra som skapar blyghet och osäkerhet i en människas vardag som sen kan följa med dom livet ut.

Jag ska inte gå in djupare på det men genetiskt behöver det absolut inte vara tvärtom stor påverkan av omgivningen kan spela stor roll.

#Vianca ,

Jag brukar möta personer som har ett stort ego. Och verkar så självsäkra ,men innerst inne så lyser deras osäkerhet igenom. Som dom skickligt döljer bakom sin mask.

Förlåt om jag frågar men är det deras mask eller din rädsla dom döljer ? Skämtar jag är en självsäker person och har aldrig  vart så blyg det känns främmande för mig men om du rannsakar dig lite nu  vem är du  och nej inga egon men vem är du rädd för ?

Jag är inte  rädd är du ?


Anmäl
2019-08-27 20:07 #7 av: Maghan70

Jag är HSP. Det förväxlas ofta med blyghet. 

Tvärtom faktiskt. Jag är väldigt modig, men som HSP är man ganska analyserande och känslig.  Ibland kan jag verka tystlåten och "blyg" pga att jag inte pratar på om väder och vind som alla andra.   Men då har jag i själv verket haft fullt upp med att analysera allt jag får till mig.  Det kan vara enormt tröttsamt för hjärnan. 

Jag är HSP och extrovert och introvert. Både ock. Gapskrattar En underlig prick i vissa människors ögon kanske. " Lite svår att greppa" Ibland har jag undrat om jag kanske inte är rentav a-typisk autistisk, en lättare form som också kan förväxlas med HSP som inte är en diagnos utan en personlighetstyp.  Idag ser jag det enbart som en gåva och umgås med människor som är som jag. Glad Därav kanske min bildval.. en björn. Jag är extrovert när jag vill, sen drar jag mig undan till min lya ett tag. 

Men läs gärna på om HSP. 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.