# Oden - Myt eller människa?
Author: JRSN

Berättelserna om guden Oden är många och mångfacetterade. För de flesta är det blott sagor och mytologi, andra åter tycker sig ana verkliga händelser i bakgrunden. Var Oden i själva verket en människa av kött och blod, som genom ett brokigt öde gjort avtryck i historien? Uppgifterna om människan/guden är otydliga, kaotiska och motsägelsefulla; man nödgas verkligen läsa mellan raderna.

**Riket 'Skytland'**

Berättelsen sägs ha sin början i 'Skyternas land', nuvarande Ukraina. Närmare bestämt vid floden Tanais (Don). Här föds Oden, som då inte kallas detta utan möjligen 'Sigi Frithuwalf' (Frithuwald). Fadern är Bor (Bur) Frithuwalf och modern 'Bestla av Asgård' (Asien), båda härstammande från Troja. Sigi's namn kan senare ha försvenskats till 'Sigge Fridulfsson'. Sigge avancerar sedemera till hövding för sitt folk. Vilken tid detta utspelar sig är osäkert. En del källor säger något århundrade före Kristus, andra hävdar ca. 100-200 e.Kr. Vid den här tiden mottar Sigge en profetia som utlovar en ärofull framtid i ett nordligt liggande land.

**Utvandringen**

Detta blir signalen till Sigge och hela hans folk att lämna norra Turkiet. Antingen beger de sig på vandring västerut mot Tyskland, alternativt färdas de via Svarta havet, sjövägen över Medelhavet och till Frankrike (Frankland). Det berättas nämligen att Sigge vistas en tid i denna provins. Senare går färden dock upp mot 'Saksland' (Nordtyskland) och 'Cumbria', vilket är nordvästra England. Sigge har ett antal söner, däribland nämns Tor, Balder, Vidar och Vale. Sönerna sägs skapa riken på olika ställen i norra Europa. En annan av sönerna benämns 'Sköld'.

**Initieringen**

Nu infaller en krisperiod i Sigges liv. Någonting händer som vänder hans liv upp och ned, en skada eller kanske sjukdom berövar honom det vardagliga livet. Han förpassar sig själv till en undandragen tillvaro, kanske under loppet av flera år. Men askesen öppnar upp andra dörrar; han ges visioner och får mottaga hemligheten med de mystiska runorna. De magiska tecknen kan tjäna till att förmedla språket men även till att ställa orakel om framtiden. Människor i hans nära omgivning hånar honom för att 'sejda', en sedvänja vanligtvis utförd av kvinnor allena.

**Oden träder fram**

Livskrisen har haft en genomgripande inverkan på Sigge. Han identifierar sig nu med 'Oden den äldre', en skapargud möjligen identisk med de båda stjärnorna 'Sol' och 'Nibiru'. I likhet med stjärnan som slocknade så har Sigge/Oden blivit blind på ett öga. Alternativt så är problemet att hans perception av världen blivit begränsad. Oavsett vilket så ses han därefter klädd i en slokhatt som döljer ena ögat. Sårad är han också i vänster sida, ett sår som efterhand läker. Vilka är egentligen Odens korpar? Sannolikt två medföljande kvinnor, som viskar i hans öron.

_"Jag vet att jag hängde_  
_i vindpinat träd_  
_nio hela nätter,_  
_stungen med spjut_  
_och offrad till Oden,_  
_själv given till mig själv_  
_på det mäktiga träd_  
_som ingen mänska vet_  
_av vad rot det är vuxet._  

_Jag fick ingen mat,_  
_ej heller mjöd,_  
_rätt ner såg jag,_  
_runor tog jag upp,_  
_tog dem skrikande_  
_och föll från trädet._  
_Då började jag frodas,_  
_fatta och förstå,_  
_växa och trivas väl."_

_Havamal 138._

**Mot landet i norr**

Vandringen har ännu inte nått sitt mål, folkgruppen drar vidare upp mot 'Jutland', ett äldre namn för Danmark. Det är osäkert hur länge man uppehåller sig här men vissa uppgifter talar för att sonen Sköld (Skiöld) utses till kung över riket. Nu går färden österut mot Sverige, som då förstås inte är ett land ännu. Kanske färdas man genom landet, kanske längs kusten. Målet är dock den region som kallas 'Svithiod' (lat. Sueonia). Detta område ligger inte öde utan styrs av (den mytologiske) kungen 'Gylfe'. Kungen skall enligt uppgift ha blivit mäkta förundrad över Asarnas ankomst. 'Gylfaginning' i Eddan berättar om denna kungens äventyr.

**En epok går i graven**

Av någon anledning finner sig inte Sigge helt tillrätta i Gamla Uppsalas herresäte. Sigge låter istället anlägga en stad österut som ges hans namn; 'Sigtuna' (Sigges hem). Men ännu är vandringslusten inte helt uttömd för det berättas om en resa till Norge. Till slut blir väl äventyren nog, även för en gud. Sigge/Oden sägs av vissa ligga begravd under en hög i Gamla Uppsala, andra menar att han drar sig tillbaka till 'Gudhem' Västergötland, där han också slutar sina dagar.